Det VAR sol - och musik

Förra söndagen när jag spatserade ut på Wiens gator efter en hotellfrukost av högsta kvalitet visade det sig att solen sken! Jag var helt inadekvat klädd och ustötte ideliga rop av förtjusning. Med tanke på att jag igår läste att den svenska huvudstaden haft 3,8 timmars sol hittills i november var det kanske inte så konstigt att jag överreagerade, och det var uppfriskande att få sig en septemberdag till livs. Bildbevis från park... (där jag lagt ifrån mig vinterkappa och halsduk.)

Ni vet hur det kan vara på resor, man måste fatta beslut hela tiden - framför allt om mat och dryck. Ivriga att inte missa solen parkerade vi oss på första bästa uteservering som visade sig tillhöra Starbucks (jawohl, TG!) på den dyra Kärntnerstrasse. Överskattat fikaställe för övrigt, stressigt och allmänt otrevligt vid beställningen, men en god choklad fick jag ändå med mig ut. Eftersom det amerikanska inflytandet gav en besk eftersmak utifrån min kulturella strävan kompletterade vi upplevelsen med att köpa en kaka på Hotel Sacher mittemot. Här pratar vi klassisk Sachertorte - fast den på bilden är ju bara en minibakelse med samma smak till priset 30 kronor. Förpackningarna som medföljde verket toppar väl inte en miljöväns önskelista men fyller sitt konsumtionssyfte, dvs. att skapa en bättre känsla inför att hosta upp slantarna.

Men lyssnade du inte på klassisk musik i Wien? kan man undra. Jo, det gjorde jag och delvis för att kunna SÄGA att jag gjort det. Hahaha. En reseupplevelse blir faktiskt lite bättre om den lever upp till vissa förväntningar i kombination med spontanitet, så vi begav oss till platsen som syns på bilden nedanför och köpte de billigaste biljetterna á la 39 Euro för att lyssna på en jättefin konsert. Det var riktigt underhållande i all sin turistvänlighet. En blandning av Mozart och Strauss´kända stycken och lite sång och balett på det. Det enda som grämde mig "lite" var att jag kunde ha suttit längst bak på operan i Wien till samma pris och lyssnat på Mozarts Die Zauberflöte på den klassiska scenen. Men som sagt, man tar olika beslut - ofta av logistiska skäl. Och sen får man vara nöjd med de beslut man fattat.

Det här var mitt Grüss Gott från Wien!

(Man säger ju "Hälsa Gud" i Österrike snarare än Guten Tag!)

Cafélivet

Jag har tidigare berättat om boken "Klassiska kaféer i Europa" och att jag inspirerad av cafékulturen tyckte att Wien var ett bra resmål. Varför inte ha som ett mål att få uppleva atmosfären på några av de gamla haken? Jag är därför mäkta nöjd med att jag fann flera av de traditionella etablissemang i Wien som jag spanade efter.

Det började med att U-bahnstationen närmast hotellet låg intill Café Prückel på Ringstrasse. Det öppnade 1903 men är nu ombyggt i 50-talsstil. Kristallkronor finns dock kvar - något som verkligen tycks uppskattas i staden.

Utmärkt! Nu kan vi börja med en wienerschnitzel så har vi det avklarat, tänkte jag och resesällskapet. Det är ju nämligen så att caféerna jag refererar till är något annat än våra klassiska konditorier i Sverige, eftersom det finns matservering (och alkohol) vid sidan av alla bakverk, kaffe- och tesorter. Vad jag inte hade räknat med var däremot det som mötte mig när jag öppnade dörren från gatan - den massiva cigarettröken! Mein Gott! Tillbaka till... tja, när var det, nittiotalet? Outhärdligt! Det fick dock inte stoppa jakten på kulturupplevelsen med stort K och vi sökte efter den del av lokalen som var lättast att andas i. Senare visade det sig tursamt nog att många ställen hade rökfria delar.

På Herrengasse hittade vi Café Central. (Porten ser lite trist ut på den här bilden med de röda skyltarna.) Kyparna i väst och fluga var uppmärksamma, maten var väldigt fin, utbudet var utmärkt och från pianobaren hördes välkända melodislingor.

Just på Café Central var det nog lite mer turister, men annars ÄR det faktiskt lite likt det eftersökta "vardagsrummet" där folk kan hänga på ett avslappnat sätt - ensam med en kaffe eller ett glas vin, en tidning, en bok eller dator alternativt i sällskap i olika konstellationer och åldrar. Så SER det i alla fall ut, och man tänker att det inte vore så svårt att komma i samspråk med någon.

Sal på Café Landtmann - servitörerna bär mycket stora brickor.

Lilla Kleines Café, men där gick jag inte in. Bredvid ligger en affär för stämplar och skyltar. Jag travade också in på några andra kända platser bara för att titta, till exempel på det förnäma Café Demel från 1786 som ligger nära slottet Hofburg. Där kunde man följa tillverkningen av bakverk. Flera skyltar har vad som verkar vara en kvalitetsstämpel, kanske kunglig hovleverantör, typ? (Det står ordagrant "Hovsockerbagare".)Men den där förkortningen är lite olycklig när man vill ge ett tjusigt intryck: k.u.k.

Ps. Jag lyckades inte så väl med mina bilder från den här resan. En orsak var att det var så mycket som togs i mörker eller gråväder (svårt!) och under andra "ogynnsamma förhållanden" typ snapshots när man fräckt tar bilder på folk...

Överdådigt

I Wien hamnade man framåt kvällen på julmarknad vid rådhuset (Nej, inget slott!), drack glühwein som jag plötsligt insåg var överskattat, impulsköpte skumgodis som en unge, gav pengar till en grå man vars charad var att leka staty (poppis på Wiens gator), fotade en kvinna vevandes på ett positiv (ett sånt man spelar på) utan att först se att hon var blind och ville ha pengar, tröttnade omgående på kommersen, korsade bred gata med spårvagnar, såg längtansfulllt mot en av de första tyskspråkiga teaterna - Burgtheater (där vi övervägde att gå in på Trollkarlen från Oz men tiden satte stopp), släntrade över till Café Landtmann (från 1873) där Freud himself enligt min research intog sitt morgonkaffe då det begav sig. Där satt man och kände sig lite märkvärdig, men med en Hefeweissen i handen som när jag var tjugo i en tysk stad och trodde att det var smart att dricka sig lagom full på dylikt.

Tjusiga Burgtheater samsas med en rosaflygande Barbapapa och annat krimskrams. Hade jag inte varit så kärringaktig hade jag kompletterat upplevelsen med att smaska på ett knäckäpple.

Cafeéet hade flera salonger och servitörer i kostym och fluga, så som det ser ut på caféerna som är av modell klassiska och lever kvar sen förra sekelskiftet.

Såhär många tidningar har man att välja på när man ägnar sig åt caféhäng. Kyparna är visserligen inte övertrevliga och det är inte direkt billigt, men man får åtminstone uppta tid. Hade jag inte varit i sällskap hade jag nog gått ner för trappan till teatern som låg bredvid toaletterna. De spelade kvällen i fråga inget mindre än Den unge Werthers lidande, Goethes kända alster som jag förstås har läst i bokform. (Att slänga sig med referenser hör ju till när man leker europeisk kulturell och försöker uppfylla livet.)

Man skriver, som man gör

Man är hemma, som man är.
Man åker till Stockholm, som man gör.
Man måste vänta med Wienvyer, som man måste.

(Obs! Smålandsskämt.)

Drycker & jul

Julmust i oktober och nu glögg i november. Glögg ÄR helt enkelt jul i all sin sötsliskighet- fastän jag satt vid mitt skrivbord och jobbade.

Jag undrar om Wien har börjat med glühwein än? Men i konservativt katolsk anda kanske allt är stängt på söndag. Nu tycker jag verkligen att det kan bli lördag - och att vi hoppar över morgondagen. Snart dags att packa väskan! Men om en vecka har jag redan varit hemma i två dagar.... Nä, så pessimistiskt, nu är det nödvändigt att tänka positivt!

Idag har jag köpt stövlar (av typen svarta i skinn, första stövlarna någonsin tror jag! Upplyser om att min vad har storlek XXL!), kofta (fint tunn i blågröngrå, olika längder fram och bak är visst trend), mössa och halsduk (Färg Fuchsia? Ovanlig för mig var den i alla fall.)

Jag är redo för snön! Och för glitter och stjärnor och ljusslingor. När jag kommer hem ska jag se över förrådet - något har jag väl ändå kvar efter alla separationer. Nä, pessimistiskt igen, man måste vända på steken. God Jul i förskott - dags att börja planera nyårsfesten vänner. Allt ligger öppet.

Utdrag ur liv för ett år sen.

Årstidsskillnad

Tänk hur tv-tittandet varierar med årstiden - åtminstone är det så för mig. Det är ju inte samma känsla att slå sig ner framför tv:n när det är ljust ute. Nu är det däremot perfekt! Men det ska förstås finnas saker att se.

Inte längre ett problem...

Får ge en eloge till Svt för helgen som gick där jag började med att se dokumentären om Teater Galeasen, som var väldigt intressant för alla som gillar teater.

På lördagkvällen var det ju tyskt tema med anledning av 20-årsjubileet av murens fall. Då såg jag inte mindre än två tyska filmer och lite dokumentärt på det. De andras liv har jag sett förut, men den är oerhört intressant och bra. Denna tisdagkväll går Goodbye Lenin, också en bra och rolig film!
Idag läste jag en krönika i Aftonbladet om stressen av att allt finns tillgängligt på Svt Play och de andra Playkanalerna. Eller så ligger det på Internet. Man behöver aldrig missa något, men det är inte bara en fördel...

Nu tänkte jag se den nya amerikanska dramaserien John Adams som började i söndags.

Jag funderar också på om jag ska kolla ikapp Livet i Fagervik som ska vara riktigt bra - har missat den fastän jag verkligen gillar svenska dramaserier. Det har ofta gått någon bra på måndagkvällar. På söndagar har jag visst också missat en brittisk kostymdramaserie - på med Svt play alltså. Ett program som tyvärr gick mig helt förbi var psykologserien In treatment, men det verkar som om utländska program inte ligger kvar så länge på sidorna.

De senaste åren har följt mönstret Bonde söker fru på hösten och Let´s Dance på våren. Det sistnämnda kommer jag att se i vår men jag är ganska nöjd med att ha skippat bönderna i år. Jag gillar inte att se program som Idol och jag brukar heller inte se följetonger av typen Desperate housewifes. Däremot är jag fånigt förtjust i 2½ män!

Ps. Nu ser jag just på nyheterna att KULTUR ska skrivas ut på recept till långtidssjukskrivna. Roligt! Vågat...

Tänka på annat

Jag undrar hur många privata små bloggar som skriver om att det ligger ett grått tjockt lager - någonting - utomhus som verkar bedövande! Det är vädret jag pratar om. Alltid lika ointressant, alltid lika närvarande och gemensamhetsskapande.

Jag har ett svagt minne av att jag brukade hylla hösten, men inte ens september och oktober kunde förta känslan av att sommaren var bättre.

Först tänkte jag att i Österrike lär det väl inte vara mycket bättre, men nu har jag ändrat mig - det är defintivt bättre med gråhet på annan ort! Så nu ser jag verkligen fram emot lördag när jag ska åka till Wien. Även om jag hoppas på solglimtar. (Härligt att vara ytlig och fokusera på väder!)

Jag har läst i mina guideböcker om restauranger, caféer och andra ställen att hänga på. Några vita hästar hade jag inte tänkt att se, men kanske åka hästdroska? Nja.... det känns inte helt som jag, men vem vet. Kanske är det årstidsbundet förresten. Några mäktiga byggnadsverk lär man väl glo på som vanligt. Hur blir det med musiken? Teatern? Inget bokat och planerat, möjligen något spontant. Helst vill jag bara i hederlig svensk anda "komma bort lite". Och så får jag anpassa mig en aning till resesällskapet.

Ps. Två dagar senare: Nu ska det verkligen bli skönt med miljöombyte och byta det makalöst grå här i småstaden mot nya upptäckter i huvudstad.

Jag har lyckats...

... till sist - jag har inget att säga. Och ju mindre man säger, desto mindre har man att säga. Det vet jag bestämt, inte minst från skolans värld.

I Ring P1 har folk i alla fall något att säga. Jag tycker att det är fascinerande att det finns ett sådant radioprogram i Sverige - jag tycker ofta att det är förfärligt att folk får ringa in och säga de mest märkliga saker, att de får uppta tid med till exempel fördomsfullt och okunnigt svammel. Men det är väl det som är yttrandefrihet.

Det kan vara lite kul emellanåt att lyssna på vanligt folk när de är just "vanliga"....(inga jämförelser i övrigt med KD-ledarens definition). Idag var det en man som ville att man skulle återvinna mer, och han hade synpunkter på hur man skulle anpassa de nya brevlådor som Posten har satt upp men som nu visar sig vara för höga. (Otroligt korkat för övrigt!) Istället för att kassera dem och förslösa energi och plåt skulle man ge arbetstillfällen till människor som gjorde om dem - genom att såga dem kortare! Mannen som ringde var miljöingenjör och uppfinnare, vilket lät trevligt.

Men så tog nästa person vid och det som började "vanligt" urartade strax. Han ville framföra att han ogillade islamofobi och att det var orättvist mot muslimer. Varför kritiserar man inte andra religioner i så fall, som kristendom och judendom? menade han. Det lät ganska välvilligt, som om han var ute efter rättvisa och förståelse.

Men snart framkom i en rörig blandning kritik mot Israels insatser på Västbanken och mot människor som är med i Livets Ord i Sverige. Ytterligare lite senare förstod man att han i själva verket var emot judar i sig. Han undrade varför man inte får ifrågasätta att det var sex miljoner som dog i Förintelsen och att det fanns gaskamrar. En mer trovärdig siffra på döda skulle vara 300 000. Han refererade till att framträdande muslimer hade framfört de här åsikterna och att han liksom sympatiserade med det. Vilka muslimer han syftade på var oklart, men jag tänkte på reportaget i radioprogrammet Kaliber nyligen som handlade om att några intellektuella i Sverige hade gått över till extrema yttringar av islam och just antisemitism. Där hade han kanske hittat några själsfränder?

Programledaren i Ring P1 undrade om han inte såg parallellen mellan sin kritik av judar och islamofobi. Njaee... Det verkade han inte ha tänkt på! Åh, så korkade människor det finns. Men när han ombads sammanfatta vad han ville ha sagt återkom han till "det här snacket" om hur många judar som dött under andra världskriget.

Jag blev faktiskt upprörd. Finns det inga absoluta sanningar? Får man säga vad som helst i radio? I Tyskland är det ju förbjudet att ifrågasätta Förintelsen. Sen retar jag mig på människors ointellektuella hållning, att de inte kan skilja på sak-person-religion-politik osv.

Jag mindes varför jag aldrig brukar lyssna på Ring P1. Det är ett konstigt program, men kanske är man bara inte van att höra vanligt folk? (Ehm, ursäkta ironin.)

Däremot brukar jag låta min katt lyssna! När jag ska gå hemifrån tycker jag att det kan få vara lite ljud på i lägenheten, så lagom tills jag är iväg brukar Ring P1 starta! Man vill ju introducera djuret till det kritiska tänkandet.

Den mystiska mannen

Syntes senast till i Bratislava för två år sen. Om en vecka åker jag till grannstaden - Wien.

Den ovanliga

Idag var en mycket ovanlig dag.

Jag började med att gå på högmässa i kyrkan! Därefter bytte jag till vinterdäck på bilen - alldeles själv förstås! Bilvården fortsatte med att jag för första gången använde en självbetjäningsstation för att tvätta bilen (alltså inte en automattvätt.) Med visst bistånd fyllde jag också på olja... så nu är det bara glykol som ska införskaffas. Uteaktiviteterna avlöstes av uppvärmning genom att helgavslutningsslappa i bubbelpool.

Jag är mycket nöjd med dagens aktiviteter! Igår var jag som kontrast på en rolig fest - men det är också synnerligen ovanligt. Det var en av mina före detta finfina grannar Agne Isakson som släppte sin andra skiva Deckare & Spöksånger, passande till halloween.

Nu måste jag ju rimligtvis vara uppladdad för en arbetsvecka.
Söndagskvällshälsning från Jenny

Se sig om

Sommar och vinter.

Ibland ger kameran extra närvaro men ibland är den ett hinder mot närvaro.

Första gången jag märkte det var vid millennieskiftet då jag var så mån om att fånga vänner, stämning och tiden runt tolvslaget mot år 2000 att jag missade att själv delta ordentligt och känna in. Jag har ju champagne kvar! Jag vill också prata högtidligheter! Det varade kanske inte så länge men det är just det -ögonblicken kommer inte tillbaka.

Tillvaron som en konstruktion! Bilderna som meningsskapare! Men vad såg jag egentligen, vad kände jag? Var jag där jag ville vara? Vad finns under ytan?

När jag använder bilderna, tar fram dem ibland, iakttar och minns - då får jag ändå en förnöjd känsla av sammanhang, oavsett hur läget faktiskt var. Det gillar jag. Och så kan det väl få vara?

Dagens

Dagens bästa: De fina böckerna av Alice Munro (se nedan) som jag hämtade ut.
Dagens sämsta: Administration och pengar.
Dagens insikt: Man behöver inte göra flera kladdkakor och äppelpajer per vecka bara för att man just har börjat utöva baksysslan.
Dagens galopp: Katten som fått nog av att bo i ett så händelselöst hem.
Dagens mest frånvarande: Jag kokar ägg i en halvtimme.
Dagens förnyelse: Morgontidningen. Att börja dagen utan är inte detsamma så efter ett halvår utan DN, en tid med SN och en period helt utan säger jag välkommen tillbaka.
Dagens mest ointressanta: Denna torsdag!

Sa jag?

Sa jag att jag var på teater förra veckan? Jag berättade nog inte att jag såg Scener ur ett äktenskap på Dramaten. Den var SÅ bra! Fantastiskt manus - jag är djupt imponerad. De flesta som har haft någon kärleksrelation bör känna igen sig i något... och så allt det jobbiga med att det ställs på sin spets.... Den var oväntat komisk även om skrattet i några fall fastnade i halsen på grund av den fasansfulla undertonen... Skådespelare: underbara Jonas Karlsson och Livia Millhagen som också var jättebra.

Om jag använder överord? Jag tror inte det, jag var nöjd över förväntan eftersom jag hade läst lite blandad kritik.

Snart börjar det bli dags att summera det personliga kulturåret!

• Förra året läste jag böcker, i år har jag mest sett film på dvd. Festligt. Men jag gillar ju film.
• Jag har varit på flera författarträffar, toppat av Joyce Carol Oates i somras och min personliga favorit Siri Hustvedt i maj.
• Annars var maj min teatermånad då jag såg: I väntan på Godot och Mellanrum på Stadsteatern i Stockholm, samt föreställningen Andorra när jag var i Berlin.

Återkommer med mer fullständig årsrapport, men det är ju mest för min egen skull jag gör sånt där. Vilken karaktär och vilken mening har livet haft det här året...? Klart man vill ha svar!

Språkfrågor

Jag stöter på ordet skrymmande. Är det inte lite väl gammalmodigt? Funkar det i en teoribok för gymnasiet? Jag kollar Words synonymförslag och får alternativen:

-otympligt
-åbäkigt (!)
-klumpigt
-svårhanterligt
-oformligt
-klunsigt (!)

Själv använder jag gärna ordet otympligt, men det kanske inte är lättare än skrymmande? Svårhanterligt ligger annars närmast till hands men det kan ge intryck av att något är nästan omöjligt, vilket ger fel association.

Jag stöter också på ordet sinsemellan och tänker att jag nästan aldrig har sett det i skrift. Är det ett lätt ord att förstå för - säg en 18-åring?
Det är ett fint ord men gammaldags. Synonymförslagen är dock inte lika snygga:

-inbördes
-mellan sig
-med varandra
-ömsesidigt

Det handlar om nyanser! Nog så viktigt.

På spaning

Idag har jag sett prinsessan Victoria på nära håll. Hon var himla snygg; hon hade en lila klänning och svarta lackskor med stilettklackar typ! Jag skulle också vilja ha någon som hjälper mig med kläder, skor, styling - och så förstås en personlig tränare! Det vore toppen! Men det allra viktigaste i någons utseende är förstås utstrålningen.

Jag har sett prinsessan några gånger förut i verkligheten, men idag var det på Skolforum på Stockholmsmässan i Älvsjö. (Där har jag för övrigt jobbat under en tid i mitt liv.) Hon delade ut ett dyslexipris - ja det var ett pedagogiskt pris förstås som hette Bertil Hults pris och gick till en skola.

Hult är han som grundade språkföretaget EF och när jag såg honom på scenen kunde jag bara tänka på min språkresa till Tyskland 1992 och på att EF inte direkt höll den standard som de utlovade. Jag hade visserligen kul på resan (nya vänner, roliga fester) men jag fick till exempel inte bo ensam i en familj (för språkets skull) som jag hade betalat extra för utan med två andra.

Innan prisutdelningen höll hjärnforskare Martin Ingvar ett kort föredrag om dyslexi, hur hjärnan fungerar och sånt. Först tänkte jag.... åh, nej vad trist! Men det visade sig att han var bra på att nå fram i den stimmiga miljö som en mässa är. Det var humoristiskt och ett bra bildspel till. Bildspel? Kommer inte på vad man säger nuförtiden. Flera utställare hade för övrigt moderna smartboards. Det gäller att hänga med!

I övrigt plockade jag på mig relevant material; kataloger från läromedelsförlag. Mässan riktar sig ju främst till skolpersonal, vilket jag inte längre är. Jag kan sakna det - i synnerhet den speciella gemenskap som ligger i att vara "inne i något" tillsammans med andra, i det här fallet en skolvärldsvardag. Men det är förstås skönt att vara fri från vissa saker i det komplexa yrket!

Ps. Bilder från http://www.stofair.se/

Lördagsloppis

Jag åkte på lördagsloppis och kom hem med ett litet bord där jag kan förvara tidningar. Kanske ska jag måla det vitt. Jag undrar vem som har ägt det innan mig? Det undrade katten Lissy också eftersom hon sniffade runt länge och väl.

Dessutom införskaffade jag en klassisk blomsterställning där jag tror att jag ska förvara böcker - min blomsterkarriär är nämligen ingen succé. Men jag är uppenbarligen i pysseltagen. Det började igår med att jag bakade kladdkaka när min syster kom på besök, vilket för mig är en gedigen husmorsaktivitet.

Ps. Öppen hand i Nyköping, öppet lördagar 9.30-13 och tisdagar 16-18. (tror jag)

Bokläge

Jag har inte läst den kanadensiska författaren Alice Munro, men jag har förstått att hon har vunnit priser och blivit hyllad - och att hon skriver noveller. Jag läser inte ofta noveller, men nu ska jag prova. Jag råkade nämligen trycka på en beställningsknapp på Adlibris.... Ja, jag trodde jag skulle läsa mer om erbjudandet men så hade jag gjort en beställning. Så retligt.... Det var den här samlingen Nära hem och så hennes förra i pocket: Kärlek, vänskap, hat. Jag är visst med i Adlibris Litterära klubben men det är mest ett sätt att få erbjudanden, inget köptvång. (De har nästan 20 klubbar läser jag.)

Från biblioteket lånade jag hem Leklust av Juli Zeh och Bönbok för en vän av Joan Didion. Har inte läst något av den förstnämnda, men jag har läst Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion - en riktigt skicklig skribent.

Jag får se om jag hinner läsa dessa, jag är tyvärr ganska tvångsmässig i mina läsvanor: Jag kan sällan läsa fler böcker på en gång (möjligen blanda facklitteratur) och jag ger ogärna upp en bok. Dessutom måste jag läsa allt - jag kan inte hoppa över något tråkigt stycke eller skumma texten ibland. Men det gör kanske inte vuxna människor?

Inte konstigt att det tog jättelång tid att läsa ut Martina Lowdens Allt på 600 sidor. Den måste ju vara ett typexempel på det som manifestförfattarna i DN kritiserade - ett modernt språkexperiment utan en tydlig handling från A till Ö. Många listor, utdrag från uppslagsverk, fragment från dagböcker, noteringar, utkast, brev och iakttagelser från både den privata och den offentliga världen. Den handlar om en ung tjej och hennes värld, men inte på ett konventionellt sätt. Intressant - svårt att ge något slags betyg.

Nu ska jag fortsätta att bilda mig; jag vill HA LÄST Elfriede Jelinek så jag får försöka härda ut i den obehagliga Lust....

Vienna it is!

Servus!

I mitten av mörka november ska jag sitta på café i Wien och sörpla choklad. Så får det bli, nu är det bestämt. Nu ska jag bara knappra tangenter ett tag för att bekosta nöjet.

Grüss Gott!

Naturen & jag

Jag kommer ju aldrig ut i naturen! Varför bor jag i stan? brukar jag klaga, som om någon annan var skyldig. Så nu tog jag mig ut i naturen på en höstpromenad för att spana på de sista gula löven. De är jättegula! Men det är svårt att ta fina kort på träd.

Någon håller ställningarna.

Grillsäsongen börjar om 7 månader igen.

Ungefär så har jag bott ett år av mitt liv. Saknar det!

Inspiration en lördag

Jag går till inredningsaffären som ligger runt hörnet. Jag är ute efter en skrivbok av samma sort som jag köpte för tre månader sen, den är nämligen färdigskriven. Min önskan då var att ha en inspirationsbok där jag skulle skriva bra saker, idéer och reflektioner och sånt som får mig att komma framåt, utan att ägna för mycket energi åt det negativa i livet. Jag ville ha en må-bra-bok som också var vacker att titta på. Det har lyckats ganska bra. Inte så att det varit förbud mot tråkiga tankar och ord, men för en erfaren dagboksskrivare (började när jag var sex år) ville jag ha något nytt.

Tjejen i butiken tycktes minnas att jag köpte den där skrivboken i somras. "Just det! Var var det för motiv på din bok? Är det dagbok du skriver?"
Trevligt, trevligt, jag älskar bra service - det gör det värt priset.
Butiken är fylld av fina saker till hemmet - mycket i vitt och så kallad lantlig stil. Skrivmaterial är däremot ingen självklarhet i utbudet.
- Fantastiskt! Toppen! utropade jag, när jag knep det sista bokexemplaret enligt bilden ovan. Det var sannerligen tur, för hon skulle inte köpa in nya böcker förrän till våren. Jag kände att min lördag var räddad.

När jag kom hem fortsatte min strävan efter kvalitet. Nu ska jag inte slösurfa på datorn, nu ska jag läsa! Jag satte mig i min öronlappsfåtölj (favoriten inhandlad för 70 kronor på en loppis i Mellösa - syns ganska flitigt på bloggen), placerade en kaffekopp på just kopphyllan på min skrytlampa (favorit inhandlad på loppis i Nävekvarn - också bloggexponerad), la upp fötterna på min - ehm - rosa fotpall från Ikea och plockade fram Elfried Jelineks Lust. Nu jäklar! Jag har lånat om den säkert 4 gånger på biblioteket och nu ska den läsas! Jag har lånat om en annan Jelinek på tyska säkert lika många gånger - oläst.

Oj! Precis som ryktet hade gjort gällande var det ett galet intensivt språk och en udda handling såhär långt. Faktiskt en bladvändare eller... kanske måste man ta in den i doser? Svårt att avgöra. Men jag övergick så småningom till min coffeetablebok om den kosmopolitiska cafékulturen i Europa. En sån där blädderbok, men ändå läsvärd visade det sig - härliga bilder från klassiska caféer i en rad städer! Från boken var steget inte långt till datorn där jag gick in och hittade en resa till Wien för några hundralappar... det är väl ett mål så gott som något att börja beta av alla de där platserna.