Ett favoritjobb
En gång i tiden jobbade jag på
Årsta Postterminal i Stockholm. Det är nog det bästa jobb jag har haft. Jag arbetade en jul och en sommar, men bäst var julen. Då sorterade jag julkort!
Jag älskar vykort av alla slag, och jag tycker om att sortera saker. Vi var en grupp anställda som hade trevligt ihop, och som satt på varsin sida om ett band. Det var nog inget löpande band eftersom det inte löpte hela tiden (!), men det var ett sånt typ av band som man lägger matvaror på i affären. Med en knapptryckning rör det sig framåt. (Oklart vem som skötte tempot.) På detta band vräktes korten och breven ner i spretiga, osorterade högar. Det var så härligt med alla vackra kort!
Idealiserad postverksamhet
När jag var barn var jag en
oerhört ambitiös brevskrivare, och därför har jag alltid fascinerats av postverksamhet. Självklart trodde jag att brevbäraren kunde läsa allt om hon ville. Föga anade jag att ackord och stress hör till bilden, men jag tycker fortfarande att det verkar roligt att jobba med post - även om det säkert är mindre roligt när de tråkiga fönsterkuverten dominerar. (Detta visar förmodligen min okunnighet om jobbets sanna natur och brevbärarens drivkrafter.)
Men nu befann jag mig alltså i en postterminal och det är ju inte riktigt samma sak. Den i Årsta är gigantisk. Återigen fick jag utlopp för mina barndomsfantasier. Den som är i min ålder, 70-talist, kommer säkert ihåg alla lärorika program på tv och i skolan (mellanstadiet, högstadiet?), när det var dags för filmvisning. Då fick man ofta se något avsnitt som handlade om
tillverkning av produkter. Det såg så festligt ut med saker som åkte runt i en fabrik och på ett obegripligt men automatiserat sätt utvecklades från råvara till.... Eh? En viktig beståndsdel i en maskin, eller så. Jag tror att man lärde sig att det är sånt ingenjörer räknar ut.
Postfabriken och strumporna
I en postterminal hör man vagnar som rullar fram, lådor som slår emot varandra, maskiner som klickar och brummar, automatiska band som snurrar, människors klackar som rör sig över golven, svischande ljud av papper, gnissel, dunsar och andra ljud som jag gillar.
Det enda störningsmomentet i min värld var
julstrumporna. I december brukar man som bekant få hem ett stort kuvert i brevlådan där Posten uppmanar en att samla ihop alla julkort, så att de kan postas i gemensam trupp. Det här året var kuvertet - som delas ut till "några" hushåll i Sverige - utformat som en julstrumpa.
Varför, varför? Jag kunde inte se poängen med strumpan. Jag förstår visserligen att samlingskuverten är till för att julkort ska särskiljas från vanliga brev, men som jag snart kommer att förklara tycks det inte vara så fördelaktigt för mottagarna.
Yrkesskicklighet...
Som julkortssorterare fick man med en kvick manöver slita pappersstrumpan i stycken. Hade man otur råkade man ha sönder ett kort. (Det finns förstås en handlingsplan för sådant. Man tejpar ihop, lägger i ett kuvert tillsammans med en utplånande ursäkt om den klantskalliga hanteringen.)
Att korten gick sönder hände i och för sig inte ofta, och jag tycker att jag var duktig på det här jobbet - det gick jättesnabbt. Arbetet gick ut på att fånga in alla kort och lägga dem i storlekshögar framför sig. När högarna hade växt lade man dem i lådor. Utlandskorten sorterades förstås för sig och de var som regel finast. Var det något särskilt fyndigt som dök upp hann man ändå visa kollegan bredvid.
Efter att julkorten hamnat i lådor fanns det ännu några stationer kvar i sorteringsprocessen - man måste ju veta var i landet de ska! Någon gång gjorde jag en insats i en annan arbetsfas och det var då jag blev varse
det oerhörda.
De lata mellandagarnas överraskning
Kartongerna var märkta med julkortens ankomstdatum, till exempel "17/12". Har man då som företag på ett megafonmässigt sätt meddelat hela befolkningen att den sista dagen för att posta sina julkort med julfrimärken - om de ska komma fram till julafton - är den 18/12, så bör förstås korten i fråga komma fram före jul. Så var emellertid inte fallet. Det var många som jobbade övertid - även nattetid, men allt eftersom dagarna gick kunde jag inte hålla mig längre. Med återhållen desperation i rösten blev jag tvungen att fråga en av de mer erfarna:
"Kommer alla julkort verkligen att komma fram i tid?"
"Nej." Var det lakoniska svaret.
"Men, men.... när kommer de fram då?!". Min världsbild gungade nu i sitt fundament.
" I mellandagarna." Konstaterade personen utan omsvep och utan att dra på munnen åt min naivitet.
Den nyanserade erfarenheten
Det är inte omöjligt att jag någon gång i livet vill återvända till postterminalen, så därför är en brasklapp på sin plats! Min uppfattning är att det verkade vara en bra och effektiv arbetsplats. När det gäller julkorten var det kanske bara en liten del av alla (korrekt postade) som inte kom fram i tid, men ändå: Det finns liksom bara 2 alternativ.
Antingen kan man lita på att korten kommer fram - eller så kan man det inte.
Sedan dess köper jag inte julfrimärken. Jag tittar beklagande på alla som förnöjt betalar den lite lägre summan för julfrimärkena. Själv kör jag enbart med vanliga frimärken, där garantin om dagen-efter-leverans ändå fungerar hyfsat i vår digitala tid och där korten sorteras som vanliga brev. Att sortera andras julkort är ett nöje, men att inte nå fram med sina egna i tid är ett gravt missnöje.
Livskarriären?
Menar jag då till sist att en postterminal är min ideala arbetsplats? Är det så jag ser min
livskarriär? Nåja. Det är en fördel att veta att ett sådant arbete är tidsbegränsat eller ett komplement till annat. I längden hade det blivit för långtråkigt och ostimulerande - med eventuell bitterhet som följd - att enbart jobba där. Jag har ändå sju års studier att betala tillbaka och så är det ju där med
självförverkligandet - att få använda kunskaper, talanger och egenskaper på bästa sätt.
Kärnan i min inre frid som postanställd låg i arbetets trygga karaktär: Det var befriat från prestationsångest, utveckling och kravet på att leva upp till bilden av en
lyckad och modern kvinna i sina bästa år.
Jag gillar visserligen inte krogen Hamnmagasinet, men det är viktigt att vara vänskaplig, så jag valde att betrakta den tjusiga fasaden och de läckra istapparna.
1. Videocrazy. Svensk dokumentär från 2009.
Skavlan kan ha både fängslande och humoristiska samtal med studiogästerna i sitt program, men han är lite ojämn. I längre enskilda intervjuer med celebriteter, som nyligen med Tony Blair, hamnar han inte alltid rätt. Det var ändå oupphörligen intressant att lyssna till Woody Allen. En person med ett sådant språk och en sådan intellektuell kapacitet kan inte vara tråkig. 
