Allt kommer till den som väntar (not!)

(Varning för en ilsken text med ett stråk av bitter ironi...)


Jag läser dagens horoskop i tidningen Metro. Det lär gälla samtliga i stjärntecknet Vattumannen:

"Många Vattumän har hög ambitionsnivå. Siktar man mot stjärnorna, kan man nå trädtopparna!"

Nu undrar jag om detta är bra eller dåligt.

Trädtopparna? Om man jämför med avståndet till stjärnorna så är det ju inte särskilt högt. Men om jag inte minns fel så är det ett gammalt uttryck som är tänkt att vara positivt peppande. Frågan är hur många som orkar sikta ända mot stjärnorna?
Framför allt en måndag som denna, som börjar med kompakt gråhet och regn som vräker ner.

Den som har optimala förutsättningar kanske siktar mot stjärnorna varje dag, men alla som inte har fullt så mycket energi lär ju hamna på en stubbe eller nåt. Och det är verkligen inte högt. I naturen råder ju djungelns lag och på den nivån har man inte så stor konkurrenskraft.

När man sitter där på sin stubbe skulle man kanske kunna trösta sig med ett annat uttryck:

"Allt kommer till den som väntar."

Men när jag grubblar på exakt vad som kommer till den som väntar, kommer jag faktiskt inte på någonting - förutom kroppens successiva nerbrytning. Allvarligt alltså. Resten är mest positivt-tänkande-skräp som vissa tjänar stora pengar på.
Exempel: "Om du gör den här affirmationen varje morgon kommer det du önskar till slut att inträffa". Det kan vara vad som helst; att man vill bli miljonär, få ett bättre jobb eller möta kärleken.

Vem kan för övrigt ha kommit på den hånfulla frasen "Allt kommer till den som väntar"? Moderaterna?

När man lever i ett samhälle som styrs av människor som tycks ha Darwin som chefsideolog - "Survival of the fittest" - låter det visserligen lite motsägelsefullt. Arbetslinjen kräver ju inte bara att man gör sitt bästa, utan helst ska man arbeta ihjäl sig. Att sitta och vänta och rulla tummarna av obegripliga skäl, till exempel cancer eller sorg, är absolut inte okej.

Vid närmare eftertanke är det nog inte ett ordspråk det där.
"Allt kommer till den som väntar"  kanske bara är något som Johan Kinde sjöng 1989!
I så fall är det en låttext som fortsätter: "Till den som orkar härda ut, som tar sig till vägens slut." Eh? Döden eller? Muntert. Jag tror att det handlar om kärlek, men skillnaden är kanske inte så stor.

Hur som helst har jag hört det där uttrycket många gånger i verkligheten, och jag känner ett tvingande behov av att göra en röd bock i kanten och införa en rättelse:

Mycket - men inte allt - kommer till den som passar in i nutidens ideal. Det kommer till den som jobbar hårt och håller sig frisk, till den som noggrant tränar sin kropp, till den som nätverkar och är på rätt plats vid rätt tillfälle, till den som lyckas skapa en familj, till den som fixar ett vackert hem, till den som konsumerar rätt saker, till den som följer trenderna - och till den som håller tyst när någonting skaver.

Har man gjort allt det där och lite till kan man nog sätta sig en stund och bara vänta. Över en kopp kaffe en vanlig måndagsmorgon kan vad som helst dyka upp - kanske ett roligt erbjudande.

- Jag hade bara rätt attityd! kan man säga i tidningsintervjuer när man uppnått framgången.
Sen kan man skriva en bästsäljande bok och bli konsult under temat konsten att nå stjärnorna. Man kan också välja - det något paradoxala! - budskapet: Konsten att vara nöjd med det lilla man har.
I blanka magasin får man skriva 10-stegsprogram som garanterar: "Snart är det din tur - bara du har tålamod och tänker rätt." 

Hemligheten ligger tydligen i att sluta kämpa och att börja tolka alla goda tecken i sin omgivning.

NOT. Inget kommer till den som väntar. Somliga blir sittande på en stubbe. Men att man blir lycklig ovanför trädtopparna är ju heller ingen garanti.