Del 4:1 Konsten att vara sig själv

En kväll i september 2011

Kära dagbok!
Jag sitter här och väntar och tittar ut över Stockholm. Den lever livet som om allt var som förut...

Näää... Är du inte klar med Orup än?!
Inte riktigt, men jag börjar i en annan ände.

För det första sitter jag faktiskt och tittar ut över en bit av Stockholm. I mörkret lyser lägenheterna mittemot upp som gula fyrkanter. Bakom husen finns två gråa pelare med röda lampor på. Längst bort - på Lidingö - ser det mest vitt ut. Ni vet, som ett ljustäcke, när man ser en stad på avstånd. Även om det är glesare i förorten...

Det regnar, det är höststormigt, och löven i träden utanför kämpar för att hålla sig fast. I denna något ödsliga stämning tänker jag på konsten att vara sig själv.

Jag vill inte verka fixerad på något vis (se hur svårt det är att hålla fast vid att vara sig själv!), men jag återvänder än en gång till tv-programmet Tack för musiken, ja, rentav till samma avsnitt.

Med den sortens självdistans, som kommer när man är trygg i sig själv, frågar Niklas Strömstedt Orup:

- Varför tror du att du är mycket "creddigare" än jag?
- Jag tror inte det. Det är en uppfattning hos vissa musikkritiker.
- Så det är inte så?
- Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen. Det finns inte en chans.
Publiken skrattar och Orup kostar på sig en smula självironi.
- Jag vet varför. Jag är smalare och ser ut som en knarkare. Och det gillar recensenterna, det har alltid funkat.

Och så är de inne på mitt favoritämne: Identitet.

Jag har inte lyssnat på bandet Intermezzo, som Orup hade innan han blev soloartist, men nu drar Niklas Strömstedt fram en LP-skiva från 1979 och börjar analysera texterna.
- När jag lyssnar på den här plattan ser jag att Intermezzo var ett proggband. Ni skrev om vapenvägran, om inhuman flyktingpolitik, om kvinnokamp...
- Har jag skrivit det där?
Orup verkar förvånad och lite generad. (Men samtalet är säkert inte helt oförberett.)
Niklas läser upp några textrader och konstaterar roat att de kunde ha varit skrivna av Björn Afzelius. Det är onekligen intressant! Orup säger att han inte var så politiskt övertygad som texterna antyder, utan att det handlade mer om en anpassning till tidsandan och de normer som gällde då.
- Det var väl feghet att inte våga göra något annat...

Men om det på den tiden var en slags feghet tycker jag nu att det är modigt sagt; om hur svårt är att gå sin egen väg utan att vilja behaga majoriteten! Jag får alltmer sympati för Orup, som fortsätter med en träffsäker hyllning till sin programledarvän. Han vänder sig lite mot publiken:

- Niklas anklagas ibland för att vara mesig. Men jag brukar säga att det är mycket tuffare att vara Niklas och vara mesig än att vara Dregen eller nåt... Det är mycket modigare att våga vara mesig. Jag tror att det var det som jag inte vågade. Jag var tvungen att haka på det som gällde.

Det är fint sagt, och jag lyssnar (uppenbart!) noga för att fånga budskapet när Orup fortsätter:

- När man gör musik handlar det så mycket om vilken identitet man hamnar i. Du har alltid kört din... (paus, publiken är med på noterna och skrattar) STYLE.
- Vad ska jag säga?! utbrister den tilltalade.
- Det är en komplimang! Du vet vad jag talar om. Det är svårt att gå emot de gängse normerna.
- Jag vet. Men det tar tid! Det tog nästan 45 år för mig att fatta att det tuffaste man kan göra är att vara sig själv.

Gulp. Det är ärligt och tänkvärt. Jag blir lite tagen av stämningen, eftersom vemod numera är min favoritgren. Här är två 52-åriga män som haft framgångar som popstjärnor. Nu pratar de humoristiskt men allvarligt om (musik)livet, och de ger båda ett ödmjukt intryck. Även den "creddigare" Orup. Han medger att det var först för cirka fem år sen som han accepterade att hans största hitlåtar låg bakom honom, och att man ska vara tacksam för sina framgångar. Därför vore det förmätet att inte vilja spela sina gamla hits för fansen. Ungefär så. Men det är ju inte helt självklart för alla artister...

Om jag i tonåren gillade de yngre upplagorna av dessa män så låg intresset i träda under minst femton år. Det var inte bara det att jag tyckte att musiken hörde till ungdomens år - jag hade dessutom kommit på att jag egentligen "inte var så förtjust i popmusik" överhuvudtaget! För några år sen när jag skulle sälja saker på en loppis tog jag med några gamla cd-skivor. En av dem var Niklas Strömstedts album Om från 1990.

Vilken tur att ingen köpte den! I ett hus på Gärdet i Stockholm tar jag trapporna upp till vinden. Jag inser snabbt det oöverstigliga i att ta sig förbi alla banankartonger, men det funkar ju med Spotify.

Orup kallade den något av de finaste som skrivits på svenska, och nu när jag gett upp eventuella försök att vara "rätt" och passa in i någon särskild norm, tycker jag att man måste vara en obotlig oromantiker för att inte uppskatta texten i låten Om. (Här på Youtube. Att året var 1991 måste nog vara felskrivet av den som lagt upp den.)

Leende spegel med brister och fel
Ser att barnet har blivit en man
Och gudarna gav mig en underlig själ
Som har svårt att ta för sig ibland
Men idag
Har vi kommit en bit
Du och jag
Ta bort alla ord
Du vet vad jag menar

Om du var ett hav vore jag en våg
Om du var himmelen skulle jag ha vingar
Om du var ett regn hade jag vart hav och land
Om du var musik vore jag en sång
Om du var vidderna ville jag va' vinden
Men jag skulle inte va' nånting om du inte fanns

......
(Första versen och refräng)


To be continued...