Höst som jag känner den

Igår traskade jag ner till Sjöhistoriska museet. Det var soligt och varmt - kanske är det brittsommar. Gula och röda löv börjar nu ta plats på träden, och det är denna tid som motiverar att jag brukar kalla hösten favoritårstid. Jag gick in och köpte en bryggkaffe i caféet. Kaffet kostade 20 kronor och hade stått på värmning för länge. Däremot låg söndagsvarianter av både Aftonbladet och Svenska Dagbladet där, vilket kompenserade det hela. Jag gick ut och satte mig med utsikt mot kanalen och promenadstråket mot Djurgården. Det var en fin stund, tills jag var tvungen att beblanda mig med alltför många östermalmsbor - och såg en hundmisshandlare på avstånd.

Jag hade ingen kamera med mig utan fick ta mobilkameran, som jag inte kan annat än att knäppa med. Det var lite retligt. Här har man ansträngt sig och tagit flera tusen genomtänkta bilder de senaste åren, och när det så blir en riktigt fin dag får jag ta "nödbilder". Jag kan ju förlora mitt anseende...