När Pernilla tar vid

Att Pernilla Andersson bor på en ö
är jag lite avundsjuk på...

Nu när jag har skrivit så mycket utifrån ett visst musikprogram så kan jag väl åtminstone byta avsnitt! Och växla över till en kvinna.

Ikväll har Pernilla Andersson gästat... ja, ni vet vem. Jag har nyligen upptäckt att jag gillar hennes musik. Det är så sällan jag upptäckter något nytt (är "dålig på musik") så det blev lite såhär när hon sjöng Desperados i Melodifestivalen: Vänta lite... är inte det här bra... kanske... eller?

Jo, det var det faktiskt. Jag tror också att det var det enda i hela det där evighetslånga spektaklet som jag tyckte om. 

HÄR är kvällens Tack för musiken. Avsnitten har verkligen olika dynamik. Ibland blev det lite småsegt när de gick in på detaljer kring låtskrivande, som säkert är intressant för den som kan mer om musik och teori. Det har förekommit i seriens alla avsnitt, men på olika sätt.

Det är förvisso just ett musikprogram, men jag tycker om när musiken kopplas ihop mer med livet i övrigt och i det avseendet blev det en aning opersonligt - lite artigt på något vis. Niklas Strömstedt (jodå, jag lyckas nämna honom igen!) fick inte till flytet i samtalet fullt så bra som tidigare, enligt min subjektiva bedömning. Det är svårt att avgöra vad det berodde på; alla har ju sin stil och integritetsnivå. Men sen ökade mitt intresse när de kom in på ämnet texter.

Att hon nämnde just Peter Lemarc som den som fick henne intresserad av svenska texter var kul! Han står på tur i mitt musiknostalgiska tema...

Fram till 20-årsåldern hade det varit själva musiken och arrangemangen som stod i fokus, sa Pernilla. Men när hon då hörde Peter Lemarcs svenska texter blev det en slags brytpunkt: "Shit, vad bra!"

Att man måste ha varit med om en del för att förstå och uppskatta låttexter fullt ut var väldigt träffande! Niklas instämde i texternas relation till åldern och berättade att han var i 20-årsåldern när han spelade med Ulf Lundell. "Jag fattade ingenting av texterna. Men efter några skilsmässor var det klockrent". Skratt!

Nu är det visst flera personer som tillsammans väver ett musiknät... får se var det kan sluta.

Musiken i programmet var förstås bra, och jag som är textintresserad blir tvungen att bloggföreviga den fina - och tänkvärda! - Desperados. Här är ett klipp från just den låten.

Du säger tiden kommer aldrig mer igen
Vi sliter vägarna i jakt på sanningen
Jag missar tåget, hamnar snett och tänker sen
Och löven faller över Stockholm och mitt hem

Du säger: Jag ska aldrig lämna dig
Du ska aldrig nånsin se mig gå
Och om du ger din sorg till mig så kan jag bära den åt dig
Tills du orkar se två desperados som alltid ville mer

Dom säger närhet är nånting som har ett sätt
Som inte stämmer med fem varv runt jordklotet
Men vad vet dom som aldrig vågat nåt nån gång
Som gömmer ångest bakom murar och betong

Jag säger: Jag ska aldrig lämna dig
Du ska aldrig nånsin se mig gå
Och om du ger din sorg till mig så kan jag bära den åt dig
Tills du orkar se två desperados som alltid ville mer

Du slåss mot väderkvarnar och jag står här bredvid
Ooo, en señor Panza som ska ta varenda strid

Och säger: Jag ska aldrig lämna dig
Du ska aldrig nånsin se mig gå

(...osv.)