Först

En smula osynlig.

Först in i mataffären klockan sju. Först ner i tvättstugan därefter. Först att dammsuga en söndagsmorgon. Först att känna den kallaste dagen sen i våras. Nej, förresten, där var jag inte först. De här typerna hann nog före: Nattklubbsfolket, brevbärarna och hundägarna. Men jag tror att jag kom före skiftjobbarna.

Solen lyser på min balkong, men jag kan inte gå ut barfota på stengolvet längre. Fåglar kvittrar, ikväll kommer regnet.

Att vara först gör staden osynlig, men den är mer levande då. När staden vaknar blir jag osynlig, och dör en smula.

Som en spårhund i terrängen söker jag efter nya fynd. För att få perspektiv går jag ut på den kalla balkongen ändå. Men först äter jag filmjölk och corn flakes.