Jag & sjöglimten

Med färja.

Utan färja.

Igår fick jag ett hastigt besök. Han som inte hade varit här tidigare sa: "Jag måste kolla på utsikten".

Det kanske var en artighet av den typ man brukar visa när man besöker någons hem för första gången. Men när han gick ut på balkongen för att titta såg jag också utsikten - liksom för första gången.

Andras ögon kan vara effektiva. Man kan se saker på nytt genom andras ögon.

Det är ungefär som när man tillsammans med sin partner träffar andra människor. Plötsligt blir partnern lite mer attraktiv och trevlig, och man påminns om att man haft tur ändå! Det kan ju också bli motsatt reaktion, men min personliga erfarenhet har oftast varit denna. (Lite retligt minne.)

Ibland behöver man alltså låna andras ögon för att se vad man har och kunna uppskatta det ordentligt.

Nu vill jag inte så gärna bo i Stockholm, men utifrån verkligheten tänkte jag: Vilken fin utsikt!

"Fin" kanske inte är rätta ordet. Det är ganska mycket hus och inte direkt något naturlandskap, men för att vara lägenhetsutsikt är den vidsträckt och varierad. (Svårt att fånga på bild.) Man känner sig högt upp, ser långt, skådar ganska många träd, kan kolla molnen när man sitter i soffan -  och så finns ju sjöglimten.

Utsikten blir som en del av ens hem och vardag. Jag kom på mig själv med att säga:
- Jaha, färjan är visst i Finland nu, annars ligger den ju där nere.
Ungefär som om jag pratade om min hund som jag tillfälligt hade släppt ut.
Och så fortsatte jag:
- Där är alltså Finland och längre bort åt höger ligger Tallin, Riga och så vidare...
- Menar du länderna eller talar vi om båtar?!
- Ja, båtarna alltså, sa jag, och hörde samtidigt stråket av tragik i det faktum att jag talade om färjekolosserna som om de vore mina vänner.