Vilka händelser hör då till kategorin "acceptabla samtalsöppnare"?
Jag kommer på några saker som kan leda till kollektiva avbrott:
- Stopp i tågtrafik och tunnelbana. Detta gäller dock bara längre stopp och i synnerhet sådana där man inte får någon information i högtalare. Om det handlar om tågåkande av fritidskaraktär kan samtalet inledas något tidigare, eftersom folk som regel är mer avslappnade och öppna då, jämfört med när de jobbpendlar.
- När barn eller djur gör något ovanligt roligt eller gulligt. (Bland djur gäller det framför allt hundar, eftersom hästar, grisar osv. är ovanligare på offentliga platser.)
- Plötsliga väderomslag av skyfallskaraktär, när många människor måste tränga ihop sig på en liten yta för att ta skydd mot ösregn, hagel, åska, snöfall osv.
- När ett allvarligt brott har begåtts, så att det märks tydligt. Detta inkluderar till exempel polisavspärrning av ett kvarter eller en cirklande helikopter nära hustak.
- En hiss som stannar längs vägen upp eller ner. Till och med människor i en storstad finner det alltför absurt att stå och glo in i en grå plåtvägg under tystnad, när man inte längre är på väg mot ett mål.
- När en eller flera människor blir aggressiva och bråkar på en offentlig plats. Det brukar dock inte leda till ingripande eller annan handling, utan man enas kollektivt om att avlägsna sig från störningsmomentet.
- En ensam människa vars beteende avviker ordentligt från det som uppfattas som "normalt". Uppenbara missbrukare hör dock inte hit, åtminstone inte i en storstad, eftersom de är så pass vanliga i gatubilden. Men en person som är uppenbart psykiskt sjuk (till skillnad mot sjukdom som inte märks), och uppträder annorlunda än förväntat kan vara en samtalsöppnare för andra. Fast här handlar det inte så mycket om samtal, utan oftare om menande blickar mellan "de normala". Menande blickar stör mig oerhört och jag vägrar instämma i sådana. När jag var yngre gjorde jag väl det, men det var innan jag förstod hur hårfin gränsen är mellan normalt och onormalt. Den som anses vara "en galning" på stan, till exempel en som pratar med sig själv eller går konstigt i tvångsmässiga mönster, är ju som regel långt ofarligare än den välkammade hustrumisshandlaren eller chefpsykopaten.
Gemensamt för alla fall av kollektiva avbrott i anonymiteten är att man måste vara överens om att det sker något utöver det vanliga, och att man gemensamt bevittnar det. Det är själva kriteriet. Att man är ensam iakttagare kan i värsta fall leda till att man själv hamnar i kategorin samtalsöppnare. Det hände mig idag.
Jag gick på en gata vid Norra Bantorget i Stockholm och plötsligt, ur ett buskage, kom en jättestor råtta pilande framför mina fötter. Den gick inte att missta för en mus, det var verkligen en obehaglig råtta som fortsatte bredvid mig längs trottoaren. Jag skrek högt! Svansen var fruktansvärt äcklig och situationen kändes bisarr. Mitt i stan! Vid busshållplatsen intill stod en kvinna, men hon såg uppenbarligen inte råttan utan tittade bara på mig med en skeptisk blick.
Jag kom mig inte för att säga: "Det var en råtta!" Det hade låtit så barnsligt på något vis, som en slags ursäkt. "Den försvann, råttan, men den var enorm!".
Kriteriet för kollektivt avbrott i anonymiteten var inte uppfyllt. Skamsen och lite uppjagad skyndade jag vidare.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar