tisdagen den 1:e november 2011

JENNYS RUM sätter punkt.

Jag har sagt att jag är bra på att hålla en deadline och nu måste jag bevisa det. Det är drygt tio minuter kvar av den 1 november som var dagen D.

Nu är jag färdig med bloggen JENNYS RUM. Nu sätter jag punkt.

Snyft, lite stråkmusik, tack! Själv spelar jag en stillsam trumpetfanfar för min vän, trotjänare och livlina: Bloggen!

Men vad ska jag nu göra av alla idéer och alla historier som dyker upp oavbrutet och kräver att få berättas?

Jag kommer på tre alternativ:

1) Några av dem kan jag berätta för min partner på kvällen. Nu har jag visserligen inte en sån livssituation, men att döma av min väggkalenders novemberbild kommer det att bli så:

Novemberbild skapar förväntningar.

2) Jag ska skriva dem mot betalning. (På arbetstid, helt enkelt.)
3) Jag startar en ny blogg.

Man ska vara snäll mot sig själv. Därför har jag bestämt att jag får komplettera den här texten efter tolvslaget, men jag måste publicera den före!

Det skulle inte förvåna mig om jag blir högtravande, långdragen och utredande, men inte just nu.

Jag har också bestämt att jag får komplettera bloggen med sidor i kanten (som flikar) samt med bilder och annat som rör struktur och layout. Det kommer säkert att hända en del på bloggen den närmaste tiden. Men kronologiskt är det färdigt nu. Det måste komma något nytt, det måste finnas något mer i det här enda livet...

Håll ögonen öppna. Vi ses!

3 kommentarer:

TeachMom sa...

Jag tänkte att det var något sådant på G. Det har varit en bra resa och jag vet att jag kan följa dig på nästa. ��

Susanne sa...

Sorgligt är det onekligen. Så fantastiskt många bra texter som måste sparas för eftervärlden! Ser framemot nästa steg. Kram!

Jenny U sa...

TACK!! Fin respons.
JA, det är så sorgligt! Separationsångest på hög nivå.

Jag ser inte texterna här som arkiverade för evigheten - för mig är de högst levande, vi får se...
Men den här tidsresan måste nog få ett slut.

Jag behöver dock snarast hitta ett nytt forum för idéer, kommunikation och skrivande, så att mitt huvud håller ihop! Just idag blev jag till exempel vittne till nästan osannolika kontraster, som är svåra att hålla för sig själv...

Jag ska som sagt lägga till lite saker här också.

Självklart undrar jag vilka som egentligen har läst bloggen eller tittat in någon gång ibland - förutom de som kommenterat här eller ”live”! Att några försvunnit längs vägen är jag medveten om (3,5 år!). Men om du är en av de osynliga besökarna och hälsar på i dessa dagar eller framöver får du gärna ge ett litet livstecken.

Kram!

(Noterat den 3 nov.)