JENNYS RUM

Livet som jag känner det! (Är nu tillgänglig.)

2011-12-25T23:48:00.012+01:00

Det kan bli tillfälligt eller varaktigt. Det kan bli kul eller tråkigt. Det kan bli meningsfullt eller sakna mening. Det kan skapa beroende eller likgiltighet.

Nu är den här, min nya blogg: Livet som jag känner det.

.....................

Texten i sin helhet ligger under fliken Bloggreflektioner.

Modig eller ej - god jul!

2011-12-21T20:59:00.005+01:00

Nåja, det blev kanske lite mycket det där,
men jag var väl tvungen att kompensera på något vis.

Nu får jag ändå önska god jul, och sluta vela på den punkten. Puss!

Seasonal

2011-12-02T23:58:00.001+01:00

Wiens julmarknad framför rådhuset.

Anrikt café.
Här satt jag för två år sen.
Och Freud för länge sen.

Burgtheater och Barbapapa.

Tradition.

När solen gick ner...

2011-11-18T11:07:00.051+01:00

Favoritmiljö i repris.

Solnedgångar på bild är roligast för en själv, har jag läst, eftersom man minns verkligheten. Men vad kan vara mer symboliskt just nu än en solnedgång?

Idag ångrar jag mig faktiskt inte - angående mitt "RUM" alltså. Att säga att det är "slutbloggat" vågar jag visserligen inte! Dessutom använder jag den här sidan ännu, vilket den uppmärksamme kanske har noterat.

JENNYS RUM sätter punkt.

2011-11-01T23:59:00.008+01:00

Jag har sagt att jag är bra på att hålla en deadline och nu måste jag bevisa det. Det är drygt tio minuter kvar av den 1 november som var dagen D.

Nu är jag färdig med bloggen JENNYS RUM. Nu sätter jag punkt.

Snyft, lite stråkmusik, tack! Själv spelar jag en stillsam trumpetfanfar för min vän, trotjänare och livlina: Bloggen!

Men vad ska jag nu göra av alla idéer och alla historier som dyker upp oavbrutet och kräver att få berättas?

Jag kommer på tre alternativ:

1) Några av dem kan jag berätta för min partner på kvällen. Nu har jag visserligen inte en sån livssituation, men att döma av min väggkalenders novemberbild kommer det att bli så:

Novemberbild skapar förväntningar.

2) Jag ska skriva dem mot betalning. (På arbetstid, helt enkelt.)
3) Jag startar en ny blogg.

Man ska vara snäll mot sig själv. Därför har jag bestämt att jag får komplettera den här texten efter tolvslaget, men jag måste publicera den före!

Det skulle inte förvåna mig om jag blir högtravande, långdragen och utredande, men inte just nu.

Jag har också bestämt att jag får komplettera bloggen med sidor i kanten (som flikar) samt med bilder och annat som rör struktur och layout. Det kommer säkert att hända en del på bloggen den närmaste tiden. Men kronologiskt är det färdigt nu. Det måste komma något nytt, det måste finnas något mer i det här enda livet...

Håll ögonen öppna. Vi ses!

Obloggig bloggerska blogglänkar

2011-11-01T23:41:00.024+01:00

Alla vill skriva?

Vad har jag själv läst genom åren?
Är det inte dags för några blogglänkar?

När jag började att blogga för 3,5 år sen var jag lite mer aktiv som följare av andras alster, men nu har jag glömt adresserna till de flesta bloggar. De handlade oftast om lantliv eller läsliv (böcker och skrivande).

Idag läser jag inte många bloggar regelbundet, men jag gör ändå ett försök att berätta vad jag har läst förr eller vad jag spanar på nuförtiden. Bland mina egna vänner kommer jag bara på 2-3 stycken som bloggar privat. Egentligen 2 till, men de har specialiserade matbloggar och med tanke på min egen skrala kokkonst har jag inte följt dem. Ursäkta om jag glömt någon eller saknar kunskap om en bloggexistens!

Privata bloggar

TeachMom (fd. girl) - En trogen följeslagare, som "är ett med sociala medier"! Just nu skriver hon mycket om familjen som nyligen har utökats och annat som rör vardagsliv, kultur osv. Vi har känt varandra sen mitt första lärarjobb då vi var kollegor. Även om vi är olika till sättet var vi nog en dynamisk duo (hehe) i vårt lärarlag och genom våra höga ambitioner för elever i tonåren!

Lillo - Ny blogg skriven av min gamla gymnasievän Åsa. Vi har nog inte träffats på fem år eller så, men i den digitala världen... Bloggen verkar ha foton som bas, men också text. Tidigare hade hon bloggen Nurseblog (sjuksköterska) och Flyttbloggen (om ett år på Mallorca).

När jag bodde i Nyköping hade jag en del bloggkontakt med två kvinnor boende i samma trakt, eftersom det var kul att dela lokala referenspunkter. Vi har dock aldrig träffats: Herta och Anne. Några andra Sörmlänningar delade jag också upplevelser med emellanåt. De flesta var något äldre än mig (jo, man får faktiskt skriva "mig" ;)) men det var en sorts gemenskap i alla fall.

Lisa från Östergötland har jag känt sen bloggstarten 2008, men vi känner inte varandra... Hon bloggade först om böcker och vardagsliv, sen om inredningsinspiration. Om hon fortfarande skriver känner jag inte till, men hon besöker mig ibland och säger hej, vilket glädjer mig som om det vore en bekant från "gamla tider".

Företagsprojekt

När jag fick min F-skattesedel för att driva eget företag 2009 ingick jag i ett projekt för nyföretagare som hette My Innovating Self vid Företagslabbet i Nyköping. Under ett halvår bloggade alla deltagare om sin nystartsresa. Vi var cirka 12 stycken, men det var bara 4 som var aktiva skribenter. De andra 3 (ja, ni fattar...) råkade vara personer som jag tycker mycket om och fortfarande har viss kontakt med. (Jag flyttar ju jämt...) Även om jag inte företagar så mycket just nu (har dock min firma kvar!) så fick jag alltså ut något gott av det. Våra bloggar var slutna och lästes bara av människor inom projektet. Det var lite synd egentligen! Jag ska göra något av de där bloggtexterna snart, men just nu kan jag inte länka till mig själv...

Däremot vill jag gärna länka till en entreprenörskvinna som jag beundrar på grund av hennes handlingskraft, och för att hon är en trevlig person förstås:
Pernillas Gafvelins hemsida: http://www.dottyzebra.se/
Hon syr fina barnkläder, har en nätbutik, bloggar på sidan och säljer även smycken. (Detta kompletterat med ett lärarjobb...)
Och så vill jag länka till en duktig konstnär och en inspirerande person:
Lenas Appels hemsida: http://www.lenaappel.se/ Jag tror inte att hon bloggar just nu - hon har också tusen järn i elden. Jag hoppas dock att vi kommer att ha något gemensamt projekt ihop i framtiden.
I denna lilla grupp hittade jag också en av mina bästa vänner; smarta och roliga Tina - för övrigt också lärare.
Tina Sundströms hemsida: http://www.tinasundstrom.se/index.html
Hon bloggade en kort tid för några år sen (ej företag) och texterna är klart läsvärda: Tina och Hel

Professionella bloggar

Alla får plus - Alex Schulmans blogg på Aftonbladet. Han behöver knappast någon presentation, som en av Sveriges största bloggare. Det är den enda skribent jag följt i princip dagligen sen våren 2009, men bloggarna har varierat. Först var det väl den där 1000 apor, sen följde ett år med Att vara Charlie Shulmans pappa. Jag läser för att han skriver bra, inte för att jag t.ex. är intresserad av småbarnslivet, men han skrev även då utifrån sin egen horisont. Underfundiga, välformulerade och roliga betraktelser om stort och smått. Jag gillar människor som kan berätta historier och som kan bjuda på sina egna svagheter. (Även om det blir lite kokett ibland.) En hög lägstanivå alltså! För närvarande har jag dock tröttnat, eftersom han själv verkar ha tröttnat. (Skriver nog på en roman.)

Jag började också följa hans fru Amanda Schulman, som verkar vara en sympatisk tjej (dock ej skribent - men det är ju få bloggare!) Hon kan bjuda på både bra och dåligt från vardagslivet, men nyligen spårade en genusdebatt ur åt fel håll, och det har jag lite svårt för... Dessutom är det lite väl "tjejigt" för min smak. Jag har läst mest pga Alex - det blir som att följa en familjesåpa på tv.

Bokhora - Kanske den främsta bokbloggen - "enkel" men med hög kvalitet, även om jag knappt läser längre. Briljant skapelse av fem bokälskande kvinnor.
Thentes bokblogg - Litteraturkritikern Jonas Thente på DN bloggar. Befriande om man tröttnat på den generella lägstanivån i bloggvärlden.
Att vara ständig - Peter Englund bloggar i rollen som Svenska Akademiens ordförande. Han verkar ju sympatisk, men jag blev mer skeptisk efter hans oförskämda sågning av Björn Ranelid tidigare i år.
Svensk Bokhandel - Redaktionen bakom tidningen och sajten Svensk Bokhandel bloggar om bokbranschen.

Jag har förstås läst andra bloggar då och då, men kommer inte på någon specifik just nu. Det har varit fackbloggar om språk och text eller förlagsvärlden. Det har varit kändisbloggar, politikbloggar, samhällsbloggar, kulturbloggar och diverse journalistbloggar.

Innan jag själv började skriva JENNYS RUM läste jag ett par "tidiga bloggare", till exempel en trio totalt utan inbördes samband: Den första kan ha varit Linda Skugge (länge sen nu, men letade fram en hemsida. Hon verkar ha ändrat stil rejält genom åren!), Carl Bildt med Alla dessa dagar (Ej sympatisör! Men han är ett fenomen.) Och så författaren Bodil Malmsten som bloggar på Finistère - naturligtvis läsvärt, men man kan ju tröttna...

Jag har vidare läst exempelvis författarna Unni Drougge och Maja Lundgren liksom artisten Magnus Uggla...

Pust! Jag får nog dra ett streck där. Nu har jag åtminstone kompenserat lite för min tidigare blogglänkarbrist! Men jag måste avsluta med:

De senaste upptäckterna

Jonna Jinton - Livet i Grundtjärn
Jag läste om bloggen i magasinet Livet på landet och detta står uppenbarligen för min egen längtan. Det är coolt och modigt av en 22-årig tjej att flytta från Göteborg till ett hus i en norrländsk by!

Hundcoachen Fredrik Steen
Kan man bli annat än småkär i en som har så god hand med djur? Han har också en hemsida samt skriver böcker. Eftersom jag har varit hemma rätt mycket "på senaste tiden" har jag sett honom i programmet Efter Tio. Jag skulle gärna vilja gå på en föreläsning också. Varför då, som en stalker eller? Nejdå, seriöst, som research! Det är inte omöjligt att jag skaffar en hund så småningom.

Dessa två bloggar symboliserar en drömbild. Det är visserligen en B-dröm, men hus på landet och hund kanske kan ingå i dröm A också.

Bonus: Fråga om hyfs och stil.
En blogg med den helt underbara Vett-och-etikett-spalten som Magdalena Ribbing skriver i Dagens Nyheter! Den har allt: Mänskligt beteende, sociala koder, humor, samhällsfrågor, vardagsliv, språk osv. Jag läser gärna när jag vill muntra upp mig och allt är oerhört roligt: Frågorna, svaren, formuleringarna och diskussionerna i kommentarerna. Nåja, de sistnämnda är väl inte alltid så kul, men det vet ju alla som någon gång befunnit sig på det så kallade nätet...

God läsning!

Min plats i bloggvärlden

2011-11-01T21:27:00.003+01:00

3 år och 5 månader har jag haft min blogg JENNYS RUM. (Versaler faktiskt!) Jag brukar säga att jag är obloggig för att jag inte använder detta sociala medium så socialt!

Jag brukar sällan länka till andra bloggar, jag har inte registrerat mig på fler bloggsajter än en enda: Bloggportalen (Aftonbladets) som har 109092 registrerade bloggar just nu! Jag kommenterar inte så ofta på andras bloggar, vilket beror på att jag inte läser många andra bloggar! Jag länkar ytterst sällan till min egen blogg på olika sidor.

Sammantaget gör denna osociala (ej asociala!) användning av bloggen att läsarna inte blir så många, även om jag uppskattar alla väldigt mycket! Det innebär också att det jag skriver visserligen är offentligt, men att det genast försvinner i bloggosfären - en oändlig rymd.

Det händer emellanåt att jag länkar till tidningsartiklar från någon av de fyra stora dagstidningarna (= genast fler besökare) eller att jag statusuppdaterar på Facebook med bloggen (= trevliga tillfälliga besökare) eller skriver om kändismusik. (= Niklas Strömstedt kommenterar och besökarna rusar till. Haha.)

Men till vardags hoppas jag alltså på slumpen, dvs. att någon googlar på ord, fraser eller bilder - hittar hit - fastnar. Torde vara sällsynt. Ibland dyker någon gammal bekant upp och hänger på men det beror också på slumpen - ni vet, man kommer att tänka på någon man känt, kanske rentav varit vän (eller partner?) med en gång i tiden, som det eventuellt vore trevligt att återfå kontakt med. Även om det har hänt ibland är det sällsynt. Det sista alternativet förutom mina egna kompisar (!) och någon släkting är vänners vänner och kollegor som kommer hit via smickrande tips!

Behöver jag nämna att jag inte läst någon kurs i marknadsföring och att jag behöver jobba vidare på självförtroendet?

I nästa inlägg ska jag länka till andra bloggar som jag har läst och till människor jag tycker om!

Man försöker kommunicera...

2011-10-30T23:06:00.002+01:00

En ny huvudfoting från min självporträttserie.

Men medan den förra såg nöjd och självsäker ut

verkar den här rädd och vilsen.

Det är intressant att jag bytt fokus av något skäl.

Den tidigare promenerade obekymrat framåt, men armarna var otydliga.

Den här tycks däremot sakna ben och armarna är väldigt tydliga.

Jag undrar varför jag gick från en lugn till en desperat utstrålning?

Vad kan ha rört sig i denna persons huvud?

Ett verkar säkert: Jag är mån om ögonfransarna.

Favorit i repris.
Stämningsläget varierar tydligen
under en och samma tecknardag.

Tillägg: Varför tror jag egentligen att det rör sig om självporträtt? Det kan ju vara bilder av omvärlden! Men något borde vara porträtt av mig själv - jag undrar just vilket. Det finns några fler i den nyupptäckta samlingen.

Textcollaget

2011-10-30T23:03:00.003+01:00

Klassiker från min egen bildbank.

Jag har så många opublicerade inlägg på den här bloggen att jag skulle kunna publicera ett om dagen resten av året och inte behöva skriva en enda ny rad. Det skulle kunna bli en absurd och osammanhängande berättelse - tagen ur både tid och rum.

Vad är det då för märkvärdigt med dessa aspirerande texter?
Ingenting märkvärdigt alls, faktiskt. Men att lägga dem under bloggparaplyet gör att de blir skrivna, fastän de kanske passar bättre någon annanstans. Några blev visst för privata, och några har passerat som en vindpust i offentligheten men försvunnit igen. Det är inget större fel på dem - de hade gott kunnat ingå i gemenskapen. Det är bara min, ehm... tillfälliga känsla och mitt tillfälliga stämningsläge som har avgjort.

Nu tycker jag lite synd om texterna för att de förpassades till ett hemligt förråd! Därför ska jag presentera ett antal rubriker och se vad dessa säger om det senaste året. Det är väl mest offentlig terapi för mig själv! Här är i alla fall ett textcollage för fria associationer:

Tvillingsjälar söker bondefrid
En bra, en dålig
Busigt!
Cafékultur
Filmmåsten!
Den märkliga sportvärlden
Att tvingas gradera!
Härdsmälta
Johan Glans hade råkat dubbelboka
Saker man aldrig glömmer
Genans...
Hopp á la Obama
Overkill
90-talsdröm
Excuse me, måste bara gå och spy!
Gembuset
Kaoskontraster
Beslutsångest når nya höjder
Ett gigantiskt problem
Busigt, bortglömt, bevis
Skräcken måste bort!
Från gågata till citymaraton
Balkonglivsfaser
Bortbyting på Östermalm får hybris
Tillbaka till Tegeluddsvägen
Tre och en halv bok
Kraven är inte stora för att få sova i en dubbelsäng
Att vara på väg
Är det rimligt?
8 privata naglar
Gå andra till viljes med stolthet
Tvånget som väckarklocka
Den verkställande direktören talar
Om Peter Lemarc
Tysk höst
När verkligheten överträffar filmen
Som vanligt är det kontrasterna som gör det
När man otippat (ändå!) smälter för Winnerbäck
Kvalitetsbrist bekymrar
Fördelningstalibanen
Love Twitter?
Genomskinlig
Bekvämt och obekvämt
Småländsk hälsostuga
On my way to nowhere - ocensurerat
Vad är oddsen för det?
Det positiva är offentligt, det negativa är privat
Om jag inte...
3,5 års bloggberoende
I vilken ände ska jag börja?
Karlavagnen och sorg
Let him speak now or forever hold his peace
Det vore på tiden!
Demnächst ins Kino...

Brinner det? Ok, godnatt!

2011-10-29T13:58:00.004+02:00

Brandbil på nattlig visit på Smedsbacksgatan.
Bildbevis taget i all hast, som synes...

Det var lite lustigt att jag skrev om "Kollektiva avbrott i anonymiteten" häromdagen. Jag tror att jag glömde att nämna brandkårsutryckning. Vid ettsnåret i natt hade jag ett spontant trappmöte med några grannar, på grund av uppenbar brandrök i huset. Man förstod att det nog inte rörde sig om en fullskalig brand, men väl ett förstadium.

Scenen med de olika karaktärer som dök upp vid trappmötet har jag inte tid att spela upp nu. Jag har redan sovit bort halva dagen på grund av icke-branden! Det var alltså ingen som kom till skada (även om vi fruktade för en hunds liv!) och för övrigt var det tredje gången detta hände sen jag flyttade hit. Sist var det en allvarlig torrkokning och röken spred sig då synligt i trapphuset.

Denna gång var nog mildast av de tre incidenterna. Men om man bor sex trappor upp i ett hyreshus och måste hosta av den stickande lukten från rök - även i sin egen lägenhet - så säger man inte gärna: "Ok, det är nog lugnt, godnatt!" och somnar.

När det gäller min egen insats vill jag särskilt nämna att jag tog på mig lite läppglans när jag gick ut i trapphuset klockan halv ett. Om det verkligen hade blivit en storbrand och jag hade dukat under av röken - hade då det viktigaste varit att bli ett halvsnyggt lik?

Konstigt på Djurgården

2011-10-28T23:59:00.006+02:00

Jag gick på Djurgården idag och försökte hitta några roliga motiv. Årets sista löv på träden var skarpt gula eller skarpt röda. Jag insåg det trötta i att knäppa några bilder på samma sorts lövmagra senhöstbjörkar som jag gjort de senaste... fyra åren. Den här blogghösten blir den sista.

Jag fick syn på ett äppelträd vid staketet på någons tomt, precis intill gångvägen vid vattnet. Jag tittade upp i trädet och undrade vem som hade varit sugen på äpplet. Det såg ganska konstigt ut, som om en människa hade placerat det där.

Någons skörd.

Själv var jag hungrig redan från början av promenaden eftersom min frukost var minimal, men jag höll ändå ut i två timmar utan problem och promenaden blev fördelaktigt lång. (Att jag sen blev tvungen att kasta mig in på ett turisthak vid Skansen och äta en dyr och illamåendeframkallande paj är just en parantes.)

Deadline 1 november

2011-10-26T12:23:00.004+02:00

Jag har en deadline den 1 november. Men jag har ännu inte bestämt vad jag har deadline på. NÅGOT kommer det att bli i alla fall. Jag tycker om deadlines och har alldeles för få. Jag är ganska rörig i övrigt, men deadlines är jag bra på.

Det finns nog hundratals saker jag skulle vilja - eller behöver - göra i betydelsen påbörja eller avsluta. Både stort och smått. Men om man kokar ner alltihop till måsten, så rör det sig kanske om 5-10 saker. Det finns i och för sig inga riktiga "måsten", men däremot saker som man måste för att man vill - åtminstone på sikt.

Nu ska jag ge en av de där sakerna en deadline. Det är ganska spännande! (För mig själv.) Ska jag lyckas?

Om jag sätter en egen deadline - som inte kommer från någon annan - tänker jag vanligtvis:
Åh nej, jag behöver några veckor till! Åtminstone några dagar till! Jag är inte beredd! Omständigheterna är inte optimala! Det är verkligen för mycket begärt! Det är bäst att vänta lite till!

Men nu duger inte sådana invändningar. Har man en deadline så har man! Den 1 november.

Kollektivt avbrott i anonymiteten

2011-10-25T18:10:00.002+02:00

Det finns vissa händelser som föranleder avbrott i storstadens anonymitet. Det gäller för övrigt också småstadens anonymitet, eftersom man inte någonstans (i Sverige) pratar med människor man inte känner, om det inte finns särskilda skäl.

Vilka händelser hör då till kategorin "acceptabla samtalsöppnare"?

Jag kommer på några saker som kan leda till kollektiva avbrott:

Stopp i tågtrafik och tunnelbana. Detta gäller dock bara längre stopp och i synnerhet sådana där man inte får någon information i högtalare. Om det handlar om tågåkande av fritidskaraktär kan samtalet inledas något tidigare, eftersom folk som regel är mer avslappnade och öppna då, jämfört med när de jobbpendlar.
När barn eller djur gör något ovanligt roligt eller gulligt. (Bland djur gäller det framför allt hundar, eftersom hästar, grisar osv. är ovanligare på offentliga platser.)
Plötsliga väderomslag av skyfallskaraktär, när många människor måste tränga ihop sig på en liten yta för att ta skydd mot ösregn, hagel, åska, snöfall osv.
När ett allvarligt brott har begåtts, så att det märks tydligt. Detta inkluderar till exempel polisavspärrning av ett kvarter eller en cirklande helikopter nära hustak.
En hiss som stannar längs vägen upp eller ner. Till och med människor i en storstad finner det alltför absurt att stå och glo in i en grå plåtvägg under tystnad, när man inte längre är på väg mot ett mål.
När en eller flera människor blir aggressiva och bråkar på en offentlig plats. Det brukar dock inte leda till ingripande eller annan handling, utan man enas kollektivt om att avlägsna sig från störningsmomentet.
En ensam människa vars beteende avviker ordentligt från det som uppfattas som "normalt". Uppenbara missbrukare hör dock inte hit, åtminstone inte i en storstad, eftersom de är så pass vanliga i gatubilden. Men en person som är uppenbart psykiskt sjuk (till skillnad mot sjukdom som inte märks), och uppträder annorlunda än förväntat kan vara en samtalsöppnare för andra. Fast här handlar det inte så mycket om samtal, utan oftare om menande blickar mellan "de normala". Menande blickar stör mig oerhört och jag vägrar instämma i sådana. När jag var yngre gjorde jag väl det, men det var innan jag förstod hur hårfin gränsen är mellan normalt och onormalt. Den som anses vara "en galning" på stan, till exempel en som pratar med sig själv eller går konstigt i tvångsmässiga mönster, är ju som regel långt ofarligare än den välkammade hustrumisshandlaren eller chefpsykopaten.

Gemensamt för alla fall av kollektiva avbrott i anonymiteten är att man måste vara överens om att det sker något utöver det vanliga, och att man gemensamt bevittnar det. Det är själva kriteriet. Att man är ensam iakttagare kan i värsta fall leda till att man själv hamnar i kategorin samtalsöppnare. Det hände mig idag.

Jag gick på en gata vid Norra Bantorget i Stockholm och plötsligt, ur ett buskage, kom en jättestor råtta pilande framför mina fötter. Den gick inte att missta för en mus, det var verkligen en obehaglig råtta som fortsatte bredvid mig längs trottoaren. Jag skrek högt! Svansen var fruktansvärt äcklig och situationen kändes bisarr. Mitt i stan! Vid busshållplatsen intill stod en kvinna, men hon såg uppenbarligen inte råttan utan tittade bara på mig med en skeptisk blick.

Jag kom mig inte för att säga: "Det var en råtta!" Det hade låtit så barnsligt på något vis, som en slags ursäkt. "Den försvann, råttan, men den var enorm!".

Kriteriet för kollektivt avbrott i anonymiteten var inte uppfyllt. Skamsen och lite uppjagad skyndade jag vidare.

Ny energi

2011-10-24T16:34:00.003+02:00

Min bror som är åttiotalist har sagt till mig att det inte hör till "Internetkulturen" att radera och redigera saker som man har publicerat. Varför inte då, man kan väl ångra sig? har jag sagt. (Om man inte skriver mot betalning.) Men nej, det fungerar visst inte så. Nu kan jag ju bestämma över min egen blogg så ibland är jag ändå gammelmedial!

Jag tycker inte om att ha långa (negativa) vardagshistorier på bloggen, även om de skulle lyckas bli välformulerade (oklart). Men jag var tvungen att skriva om samhällsfrågan telefontjänster. Nu har jag dock redan tröttnat på utläggningarna, så därför tog jag bort dem, och låter endast den som handlar om tidsandan - Telefonlös?! - vara kvar. Mitt telefonnummer har jag kvar, som vanligt.

Jag är inte supernöjd med allt jag skrivit, men överst! Överst på bloggen är viktigt. First impression lasts. Så därför lägger jag in en försonande och oskyldig Jenny högst upp igen. Kanske ger det ny energi.

Telefonlös?!

2011-10-24T14:33:00.000+02:00

Det kan hända att jag blir telefonlös imorgon. Det är nervpirrande. Om jag får något med posten idag har en avgörande betydelse för om så blir fallet.

Detta är ett ärende av yttersta vikt och därför skriver jag det på bloggen. Telefonlös!! Tänk er själva. Alla som står i kö för att nå mig kommer inte fram!

Alla intressanta erbjudanden går jag miste om. Alla vänner som vill hålla mig sällskap kommer att undra över mitt avvisande sätt. Alla uppvaktare som äntligen har samlat mod för att kontakta mig, kommer att ge upp sina goda initiativ. (Kanske värst av allt!) Alla myndigheter och samhällsinstitutioner kommer att tycka att min döda telefonlinje betyder att jag bör kastas ut ur systemet. Jag kanske rentav anses ha förverkat min plats! Det sista vore visserligen helt okej, vem vill leva i den här sortens samhälle "after all"?

Men... telefonlös? Hur kunde det gå så snett, när det finns tillgång till så mycket teknik?
Just nu håller till exempel några ambitiösa arbetare (utan slägga verkar det som) på att lägga ner rör i jorden utanför mitt hus. Spännande; jag undrar vad de ska användas till?

Förklaringen till telefondilemmat: Jag ska byta från en operatör till en annan, från en telefon till en annan och från ett abonnemang till ett kontantkort. Men jag vill också behålla mitt telefonnummer. Jag fick olika besked om hur smidigt detta skulle gå, och nu är resultatet följande:

Mitt abonnemang upphör imorgon den 25 oktober. Jag har en ny telefon. Men mitt nummer flyttas över till nästa operatör först den 3 november. 10 dagars tomrum! Jag skulle få ett kontantkort med ett tillfälligt telefonnummer, men jag har inte fått det än så jag kan inte ge något nummer nu.

Jag får försöka se det positivt. Kanske händer något oväntat och uppfriskande under denna tidsperiod!

Den som vill komma i kontakt med mig - om jag nu blir telefonlös - kan gå tillväga på flera sätt:

1) Titta in på den livliga och höstsprakande bloggen och lämna en kommentar.
2) Skicka ett mail.
3) Skicka ett meddelande via Facebook.
4) Skicka ett "postbrev" på ett Pre-nittiotalsinspirerat sätt.

Men det bästa alternativet är naturligtvis det femtiotalsinspirerade nummer fem:

5) Ta sig till min adress på Gärdet i Stockholm. Ta hissen sex trappor upp och knacka på min dörr! Jag är inte hemma jämt, men ofta. Man kan av naturliga skäl inte ringa på vägen hit och fråga efter portkoden, men det är å andra sidan 75 lägenheter i huset, så det borde inte stupa på den punkten.

Höststilleben

2011-10-22T21:45:00.001+02:00

Jag var i huset i Småland och kom ut på trappan. Då hade någon skapat fina och smakfulla höststilleben.

Jag kanske också ska skapa ett stilleben? tänkte jag.

Men jag hann inte så långt innan jag hittade ett verk i trädgården. Det var visst höststormen som hade skapat det, men det passade mig bra ändå: Rörigt, ojämnt och obalanserat. I grunden verkade det dock ganska starkt och kreativt sammansatt. Man blir allt lite nyfiken på var det var på väg - innan det blev omkullvält av den hårda vinden.

Att välja eller inte välja

2011-10-22T15:40:00.000+02:00

Jag har visst blivit stum. Jag kan inte bestämma mig för vilken väg jag ska gå - mer offentlig eller mer privat. Själv tycker jag att det är trist med bloggar som inte uppdateras ofta. En sån blogg vill jag inte ha!

Nu råkar det vara så att livet har kommit emellan mig och bloggen och jag måste välja någon väg - inte bara fortsätta som tidigare. Det kanske låter allvarligt, men jag tar ju skrivande på allvar - oavsett om ämnet är lättsamt eller svårt. Man måste alltid göra ett urval ur verkligheten!

Vilka glasögon ska jag använda
för att läsa av verkligheten?

Om jag skriver med den sorgliga klang som livet förtjänar kan det bli dystert och olustigt för andra. Jag vill heller inte verka som en alltigenom negativ människa = icke åtråvärt i något sammanhang. Dessutom är det osant. Att skriva för allmänt och vagt känns också ointressant. Att låtsas som om det regnar verkar omöjligt. (Även om det snart gör det - att döma av molnen utanför fönstret!)

"Du tänker för mycket", säger en del. "Du tänker också för mycket på vad andra tänker".

Det kanske är sant och inte så bra. Men att välja att inte tänka efter alls; att välja att inte reflektera över livet när reflektion krävs; att välja stumhet när svar behövs; att välja att inte ta hänsyn till andras lidande när de lider; att välja att blunda när livet är så kort; att välja att inte välja alls - det är faktiskt ännu värre. Och en sådan människa vill jag inte vara.

Att välja att inte våga det som är viktigt och att sakna mod; det är också illa. Men mänskligt... Där är jag själv väldigt skyldig.

Pausfågel utan fågel

2011-10-19T14:53:00.004+02:00

Ny present!
En originell typ.

Jag är tillbaka där jag var. Men det är dags att lägga in en pausfågel - även om det inte är en fågel. Hon har i alla fall vingar.

6 månader

2011-10-17T23:57:00.000+02:00

I morgon åker jag tåg igen. Men jag åker inte över den här bron i Nyköping. Det blir en annan väg genom Sörmland via Katrineholm och Flen, men först genom Småland och Östergötland. Jag ska dock inte hem till Nyköping, eftersom jag inte bor där. I dag har jag bott 6 månader i Stockholm.

Självporträttet

2011-10-15T23:38:00.001+02:00

Här kan jag bjuda på ett självporträtt!

Jag minns inte exakt när det är ritat men det kan möjligen vara några år sen.

Detta måste jag förstås undersöka - ett tidigt porträtt av den blivande konstnären...

Om jag har förstått saken rätt har jag klarat 4-årskontrollen.

Då ska man kunna rita en huvudfoting, på ett ungefär.

Det är skönt att kunna påminna sig om konkreta talanger.

Nöden är uppfinningarnas moder

2011-10-15T18:39:00.001+02:00

- Jag måste ut på nätet. Jag måste ha kontakt med omvärlden!
- Självklart! säger mamma, i vad som verkar vara en blandning av bekräftelse och ironi.
Jag sätter mig vid datorn. I tre minuter. Uppkopplingen fungerar faktiskt.
- Åh, jag har ont! Jag kanske är arbetsskadad för livet!
- Nejdå, du behöver stå upp och skriva, säger mamma och så testar vi några olika lösningar.
Till slut fastnar jag för ovanstående idé.
- Det här blir bra! Jag borde ha ett höj- och sänkbart bord. Men jag kan inte stå så länge, då får jag ju ont i ryggen!
- Du får öva, säger mamma och går ut i trädgården. Hon bär och fixar medan jag står vid min laptop och sörplar kaffe.

Höstkatt & sociala medier

2011-10-13T13:07:00.002+02:00

Det finns för närvarande två saker som hindrar mig från att skriva de texter jag vill.

1) Skrivkramp av fysisk karaktär.
2) Usel bredbandsuppkoppling.

Jag kan i alla fall umgås med den småländska katten Disa. Hon verkar också gilla hösten.
Men hon är helt ointresserad av sociala medier och har istället somnat på soffan.
Du som läser här får gärna säga hej via kommentar, mail eller sms.
Jag lider av uttråkning, även om jag har massor att göra...
Om jag kommer in på nätet igen kan jag möjligen göra lite nytta -
eller skriva en Facebookmässig bloggpost.
Jag ska börja twittra istället; det ska jag verkligen.
Spännande tider kan vänta.
Först blir det dock elljusspåret igen.

Man följer ordinationen

2011-10-12T23:55:00.001+02:00

Ordination: Skogspromenader, träna vissa rörelser samt lite annat smått och gott som är betydligt svårare att följa.

Dagens bildresultat: Skogspromenad i elljusspår. Jag hade förvisso blivit rekommenderad att lämna stigar och traska ut ordentligt i skogen...
- Hur menar du då? Rakt ut i skogen? Då går jag ju vilse! Eller tycker du att jag ska ta med mig kompass?
(Replik tagen ur verkligheten.)

Det här fick duga! Det var åtminstone höstsol.

Snabbhej i Rimforsa

2011-10-11T15:06:00.003+02:00

Snart 3 månader sen.
Sist jag såg Rimforsa från ett fönster.
Denna vy är allt jag känner till från orten.

Jag har bestämt bloggat härifrån förut. Det är för att tåget står stilla och jag har uppkoppling. Så nu säger jag hej i Rimforsa, Östergötland, igen. För sakens skull.

Resenären

2011-10-10T13:39:00.001+02:00

Här kommer jag att kliva av imorgon klockan halv sex. Jag tänkte att jag skulle åka så långt bort som möjligt och då blev det hit! Men jag ska inte åka buss hela vägen, jag börjar med tåg. Då kan jag promenera omkring på tåget och kurera mig. Se höstfärger utanför fönstret, läsa bok, dricka kaffe och äta en äggmacka. Skriva och sova. Kanske inte de sistnämnda sakerna i och för sig eftersom jag är lite handikappad ännu; jag måste genast lämna datorn! Under förmiddagen har jag försökt att hitta en husläkare på Östermalm, och nu tror jag att jag har lyckats. Vi ses kanske ute i höstkylan!

Nere i city...

2011-10-09T18:31:00.002+02:00

... står en hund och gråter. Gå ner dit om du kan och ge´n en hjälpande hand.

Jag skojar bara. Det stod naturligtvis ingen hund och grät i city.

Men det lät ju Lundellskt och bra. (Chans)

Det var överhuvudtaget ingen dramatik i city, endast kommers.

En och annan siren hördes visserligen på avstånd.

Tiggare satt med papperslådor framför sig.

Tunneln mellan Centralstationen och T-centralen var som vanligt en flyktväg.

När jag kom hem ljöd en hög ton i öronen.

Jag tände alla lampor och fyra levande ljuskällor.

Sen tog jag ett bad och började om från början.

Nere i city...

finns det stadsliv som aldrig upphör.

Man kan välja att delta eller inte.

Först

2011-10-09T10:10:00.010+02:00

En smula osynlig.

Först in i mataffären klockan sju. Först ner i tvättstugan därefter. Först att dammsuga en söndagsmorgon. Först att känna den kallaste dagen sen i våras. Nej, förresten, där var jag inte först. De här typerna hann nog före: Nattklubbsfolket, brevbärarna och hundägarna. Men jag tror att jag kom före skiftjobbarna.

Solen lyser på min balkong, men jag kan inte gå ut barfota på stengolvet längre. Fåglar kvittrar, ikväll kommer regnet.

Att vara först gör staden osynlig, men den är mer levande då. När staden vaknar blir jag osynlig, och dör en smula.

Som en spårhund i terrängen söker jag efter nya fynd. För att få perspektiv går jag ut på den kalla balkongen ändå. Men först äter jag filmjölk och corn flakes.

Länge sen, men plikt blir kanske lust

2011-10-07T23:40:00.002+02:00

Det var länge sen jag hade en sån här klassisk bokbild. Det kan bero på att jag nästan slutade att läsa. Nu har jag gjort några försiktiga försök med en deckare och en biografi, och idag tänkte jag avancera till vanlig skönlitteratur.

Det gick till på samma sätt som det kan göra när jag har motstånd mot att sätta igång med en arbetsuppgift. Jag börjar då lite förstrött i någon ände och låtsas att jag inte är tvungen. Jag ska bara "kolla på det" en stund och få en överblick... och rätt som det är har man kommit in i jobbet!

Jag gick omkring bland hyllorna på Östermalms Bibliotek, som inte är ett särskilt trivsamt bibliotek, jämfört med till exempel Nyköpings Stadsbibliotek - en absolut favoritplats. (Saknar!) Jämförelsen kanske är lite orättvis då det här är en mindre filial, men det är inte bara trångt och varmt - de har också valt ett hyllsystem och en skyltning som känns trist, och hela platsen andas gammalmodighet. Att personalen verkar ha långt till leenden förstärker det trötta intrycket. (Obs! Min bedömning baseras bara på tre besök.)

Hur som helst har de förstås boktitlar som lockar. Jag bestämde mig för tre:

1) Och allt skall vara kärlek av Kristian Lundberg. Det är en fristående fortsättning på hans bok Yarden, som jag faktiskt gav en femma i betyg. Jag blev nöjd över det nya fyndet.
2) Varför kom du inte före kriget? av Lizzie Doron. Jag har aldrig hört talas om henne, men mindes vagt att jag nog läst om denna i någon recension. Aldrig har jag läst något från Israel, men den här läses enligt pärmen "i alla israeliska skolor och har tilldelats flera både inhemska och internationella priser". (Lite tveksamt av redaktören att använda "flera både" i meningen - de utesluter väl egentligen varandra? Okej, lite onödig detaljspaning...)
3) Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro.
Jag måste ju bara läsa något av Birro som ständigt är i hetluften, så att jag kan bilda mig en uppfattning. Man kan nästan glömma bort att han faktiskt är författare, men jag vill minnas att han skriver bra. Har bara läst en bok för länge sen; Landet utanför från 2003 (kan ha gett betyg 3 i bokcirkeln) men krönikorna brukar i alla fall vara läsvärda. Jag ångrar lite att jag inte vågade säga något när han satt bredvid mig på ett café i Norrköping i somras...

Nu hoppas jag att dessa blir lästa och kanske rentav recenserade! Men ett steg i taget. Överst på min modesta önskelista står sömn.

Egenmakten.

2011-10-07T15:34:00.000+02:00

I en tv-soffa satt Centerpartiets nya partiledare Annie Lööf.

- Människor ska få tillbaka sin egenmakt! sa hon bestämt.

Så generöst! Jag undrade just var egenmakten hade tagit vägen. Var har den egentligen hållit hus alla dessa år? Nu kan vi alla fall pusta ut. Äntligen kommer egenmakten tillbaka!

Man måste vara listig som en räv och uppmärksam som en signalspanare för att se vilken ideologi som döljer sig bakom den politiska retoriken.

Ior är inte välkommen!

2011-10-07T11:42:00.007+02:00

Jag fastnade för en rubrik i Dagens Nyheter: "Olof Mellberg - Puh enligt Hamrén." Detta väckte till och med mitt intresse för att läsa en sportnyhet. Jag citerar:

"Dags för ödesmatch på Olympiastadion i Helsingfors. Då har Erik Hamrén plockat bort ett par av de negativa Ior-typer han upptäckt i sitt landslag. Nu vill förbundskaptenen se Nalle Puh-attityd över hela banan."

Erik Hamrén utvecklar resonemanget:

"På morgonen när man vaknar kan man ta ett beslut. Antingen väljer man att tänka som åsnan Ior, att det nog inte ens är någon idé att försöka. Eller så gör man som Nalle Puh - ser möjligheter. Man vinner inte som Ior, en sådan kan sänka hela laget. Man får gärna kalla mig cynisk, men det är viktigt att ha rätt inställning."

Jag tycker att det är lite orättvist mot åsnan Ior. Är det inte lite svartvitt att man skulle vara antingen eller när det gäller attityd? En individ kan väl ha olika sorters egenskaper?

Men visst förstår man hans poäng om vad som krävs för att prestera på toppnivå. Där är det säkert svartvitt som gäller! Jag ska nog kolla på matchen ikväll och noggrant studera Nalle Puh-attityden.

"Då vill Erik Hamrén se elva bekymmerslösa svenska Nalle Puh-spelare på planen. Själv tänker han föregå med gott exempel."

Han verkar ganska humoristisk, förbundskaptenen. Men om man skådar en Ior på planen i denna ödesmatch kan man alltså vara säker på att det är tack och hej från landslaget!

Jag hittar inte artikelförfattaren, men det är riktigt kul att DN pedagogiskt har lagt till en faktaruta som förklarar Nalle Puhs och Iors olika stil. Det verkar dock inte alltför smickrande att "Nalle Puh är en björn med mycket liten hjärna." Då är jag nog hellre Ior: "Missförstådd känner han sig, och utanför gemenskapen."

Men Iors attityd är inte up-to-date eller särskilt smart i vårt moderna samhälle: "Han ska ha otur, menar han, för den rollen har ödet tilldelat honom."

Karaktärerna är tydligen utmejslade på 1920-talet.

Hos mig är Ior ändå välkommen.

Miss Oktober är tillbaka

2011-10-07T11:38:00.000+02:00

Det var i april i år som miss Oktober kom på besök här på bloggen. Men då satt hon på en annan vägg och det var fel årstid. Nu är tiden kommen och det är dags för favoriten att ta plats.

Jag kan visserligen inte skriva så mycket om jag ska ha hälsan i behåll, eller rättare sagt; om jag ska återfå hälsan. Jag befinner mig nämligen i en sjukstuga. De som vet (ska veta) säger att jag drabbats av muskelinflammation och ett olyckligt spänningstillstånd. Det verkar i och för sig rimligt, men jag trodde att jag hade diskbråck. Det verkar inte normalt att gå upp med 1,5 timmes mellanrum hela natten eller som min syster sa igår: Kan du inte sitta stilla?

Nåväl. Kan jag ändå presentera några trevligheter skriftledes?

Jag försöker:

1) God nyhet med nobelpris i litteratur till Tomas Tranströmer. Han verkar bra och lättillgänglig. Men jag ska inte försöka göra mig märkvärdig och säga att jag läst och "känner honom" som författare: Jag kan pinsamt lite om poesi! Fast jag måste nog göra mig lite märkvärdig ändå och säga att jag kan något mer om tysk poesi... (Dock bara klassiker.)

2) Tack till Sofie och Susanne för fina namnsdagspresenter.

3) Mitt mål idag är att ta mig till Plantagen ute vid Frescati. Där kan jag sitta under en korkek (nåja) och lukta på blommorna. Allt närmare naturen är bra.

4) Morgonsol i Stockholm.

5) Jag får återkomma på den punkten.

Oktobermåndag

2011-10-03T22:36:00.002+02:00

Dagens bästa: Massage.
Dagens sämsta: Att gå och lägga sig med ihållande värk.
Dagens roligaste verklighet: Lykke - dansk "depressionskomedi" i Svt.
Dagens mest osannolika: Marcus Birros kandidatur till posten som Kd-ledare. Den togs visserligen tillbaka, men trist upptäckt. Dock inte tristare än Mats Odells kandidatur. "Nytt ledarskap" av en 64-årig man som var riksdagsledamot när jag gick i gymnasiet.
Dagens läskigaste: Bli dödad av en batong i jobbet på ett häkte. (Skedde i Flemingsberg.)
Dagens dummaste: Statschef ger medalj till diktator. (Kungen i Saudiarabien.)
Dagens läsning: "Inifrån - makten, myglet, politiken" av Thomas Bodström.
Dagens konstigaste dialog:
- Hur är läget, allt bra? (Kostymklädd man på andra sidan trafikljusstolpe vid Stureplan.)
- Ehh, ja. (Jag ler tillbaka.)
- Ska vi följas åt en bit? (Och något mer som jag inte hörde.)
- Nej! Och det är inte bra. Jag har värk och bråttom till massage. Hejdå! (Jag, förvirrat ärlig.)
- Hej, hej.

Tuvan som stjälpte lasset

2011-10-03T13:21:00.007+02:00

När jag skrev häromdagen verkade jag lite smått hypokondrisk. Att läsa om sjukdomar och tillfälliga handikapp är inte särskilt humoristiskt, men jag kan inte tänka eller skriva bättre eftersom nämnda värk inte har gått över. Tvärtom.

Som en följd av min handlingskraftiga personlighet har jag ändå tagit ett steg mot förbättring: Jag har bokat en akuttid hos en massageterapeut! Och hur vet jag att det är en kvalificerad person som inte bara har gått en helgkurs i massage? Jag tyckte att 12 års utbildning inklusive kiropraktik verkade borga för en viss kvalitet, så nu har jag bestämt ett möte med en Åsa i city ikväll.

Det är en djungel där ute. Jag fick en lapp i brevlådan för ett tag sen och funderade i morse på att ringa avsändaren. Men för det första stod inget namn på avsändaren till den nyöppnade massagesalongen på Gärdet, vilket verkade lite oprofessionellt. För det andra kunde jag inte finna numret på nätet. Sen stupade det totalt när jag gjorde en språklig analys av utskicket.

I rubriken stod det "Hälso Centrum" och detta faktum brottades jag med en stund. Desperat som jag är tänkte jag att en anglicistisk särskrivning kanske inte säger något om yrkesutövningen i övrigt. Men mitt definitiva beslut grundade sig på följande mening: "Vi erbjuder bland annat helkroppsmassage som minskar stress och hjälper till att avgifta kroppen och mjuka upp musklerna och kinesisk fotmassage som är känd för att förbättra blodcirkulationen och är en välgörande behandling när man är trött och öm."

Nä, det går bara inte, jag kan inte. Meningsbyggnaden var tuvan som stjälpte lasset. Blandningen av Times New Roman och Georgia var heller inte klockren. Jag slängde lappen i pappersinsamlingen.

Och så frågar yrkeseleverna på gymnasiet varför de måste läsa svenska när "de kan läsa och skriva"! Tja... ni kanske ska starta eget företag och vill tjäna pengar? För att inte tala om tusen andra situationer där man behöver använda språket.

Nåväl. Vilken amatör som helst skulle visserligen kunna göra mitt tillstånd bättre. Men det är en sak att be någon i sitt hushåll (vilket blir svårt i detta), och en annan sak att betala för det. Jag känner igen de oavbrutna smärtsignalerna från ett tidigare tillfälle. Då kunde jag varken cykla eller simma. Det var visst något med diskar. Nu har handikappet utökats till områdena ligga och sitta - och det sista man ska göra är att inta laptopställning. Ett oavbrutet gående lär vara det bästa, så jag siktar på Apoteket!

Annars kan det här vara tuvan som stjälper HELA lasset.

Jag & sjöglimten

2011-10-02T12:22:00.004+02:00

Med färja.

Utan färja.

Igår fick jag ett hastigt besök. Han som inte hade varit här tidigare sa: "Jag måste kolla på utsikten".

Det kanske var en artighet av den typ man brukar visa när man besöker någons hem för första gången. Men när han gick ut på balkongen för att titta såg jag också utsikten - liksom för första gången.

Andras ögon kan vara effektiva. Man kan se saker på nytt genom andras ögon.

Det är ungefär som när man tillsammans med sin partner träffar andra människor. Plötsligt blir partnern lite mer attraktiv och trevlig, och man påminns om att man haft tur ändå! Det kan ju också bli motsatt reaktion, men min personliga erfarenhet har oftast varit denna. (Lite retligt minne.)

Ibland behöver man alltså låna andras ögon för att se vad man har och kunna uppskatta det ordentligt.

Nu vill jag inte så gärna bo i Stockholm, men utifrån verkligheten tänkte jag: Vilken fin utsikt!

"Fin" kanske inte är rätta ordet. Det är ganska mycket hus och inte direkt något naturlandskap, men för att vara lägenhetsutsikt är den vidsträckt och varierad. (Svårt att fånga på bild.) Man känner sig högt upp, ser långt, skådar ganska många träd, kan kolla molnen när man sitter i soffan - och så finns ju sjöglimten.

Utsikten blir som en del av ens hem och vardag. Jag kom på mig själv med att säga:
- Jaha, färjan är visst i Finland nu, annars ligger den ju där nere.
Ungefär som om jag pratade om min hund som jag tillfälligt hade släppt ut.
Och så fortsatte jag:
- Där är alltså Finland och längre bort åt höger ligger Tallin, Riga och så vidare...
- Menar du länderna eller talar vi om båtar?!
- Ja, båtarna alltså, sa jag, och hörde samtidigt stråket av tragik i det faktum att jag talade om färjekolosserna som om de vore mina vänner.

När hösten kom sa du att nu känns det som det börjar om

2011-10-01T23:24:00.006+02:00

Är det inte lite väl mycket recycling över det här med dagar, månader, år...?

En ny höst, den fjärde blogghösten. Men nu bor jag ju i Stockholm och inte i Nypan så det blir några höstbilder härifrån också.

Idag den 1 oktober är det väl tämligen unikt att kunna sitta utomhus på en servering utan jacka. Det gjorde jag klockan sex på kvällen efter att jag hade gjort det utmärkta bytet "sushi för tre mot en säng."

Jag hoppas att jag kommer att sova gott i den. Det behövs verkligen!

Jag tycker inte om att klaga offentligt såhär, om det inte görs med finess. Men nu slöskriver jag ändå att jag har haft svårt att ta mig igenom dagen på grund av gräslig värk i nacken och andra muskler. Huruvida dagen hade varit lätt att ta sig igenom utan värken kommer jag aldrig att få veta.

Solen sken, det var varmt och vackert, jag promenerade längs Gärdet, läste ur Leif GW Perssons senaste kriminalroman (och började göra korrekturtecken samt marginalanteckningar även om han är underhållande). Jag har meddelat mig, avbokat mig och drogat ner mig.

Okej, det sista var ett skämt. Jag har stretchat och tänjt, värmt vetekudde i micro fem gånger, letat fram starka värktabletter, vilat, googlat på fibromyalgi (!), hjärnhinneinflammation (!), gått omkring, bytt sittställningar och... Överdrivet? Javisst. Men jag vet vad nackspärr och vanlig värk är; något helt annat. Detta började för tre dygn sen och har tilltagit i styrka, men jag avvaktar ändå innan jag söker eventuellt botemedel. Dels kanske det inte finns något, dels är min slutsats att det nog hamnar inom ramen normalt:

It´s the price you pay for the life you choose. (Gudfadern 3.)

- Du är så överkänslig! har de sagt. (Mia Skäringer i sin show - om vissa män.)
- Har de aldrig tänkt på att de kanske är underkänsliga?

Tja, om dramatik är mitt mellannamn så är det kanske dags att lägga till det i passet. Jag har hittills inte haft något mellannamn.

/Skrivet liggandes i soffan. Exakt hur är både överflödigt och svårt att förklara.

Edit

2011-09-30T14:28:00.006+02:00

Om min dynamiska sida (bloggvyn) inte syns för tillfället finns en förklaring.

Jag ska försöka fixa lite sidflikar och dylika bloggdetaljer, och då måste jag gå tillbaka till min tidigare bruna mall ibland.

Om du tittar in just när den gamla vanliga sidan visas får du gärna återkomma snart, när mitt rätta dynamiska jag dyker upp igen! Hoppas att det inte dröjer alltför länge...

Nyskapande

2011-09-28T21:01:00.011+02:00

Jag ska testa en väldigt nyskapande bloggsida! Dynamic view kallas den.

Man kan också skifta vy uppe till vänster från denna "Flipcard" till exempelvis "Magazine" så ser det ut lite som en tidning. (Och man måste då klicka på texten för att få upp hela inlägget.) Det gäller att våga prova nytt. Men jag vet inte hur man gör för att ändra något i sidlayouten, så det får se ut såhär en stund.

Nu har jag inte tid att skriva mer eftersom jag måste måla mina naglar röda. Jag har inte haft långa naglar på åratal så jag är lite stolt...

Sen ska jag se den svenskdanska serien Bron som började tämligen uselt förra veckan, men som jag måste ge en ny chans eftersom danskt drama på tv och film SKA vara bra. Här var det visst svenskt manus och det kan möjligen ha bidragit till de svenska skådespelarnas märkligt amatörmässiga insats. Jag får fokusera på danskarna i stället. Om jag hade kunnat deras språk skulle jag åka till Köpenhamn och tjata mig till en praktikplats i någon dansk manusverkstad. Om jag hade modet att våga prova nytt förstås.

PS. Säg gärna hej här någonstans om du tittar in! Det är alltid kul att veta om/när man får besök...

Livet på Gärdet

2011-09-27T09:59:00.001+02:00

Man kompromissar. Man accepterar läget. Man förbereder sig. Man undrar om det går att fixa en höstblomma till balkongen. Man sätter upp några kort i ramar. Man möblerar om.

Och man läser alltid det nya som lockar på tidningsmarknaden: Livet på landet. Snabb bedömning: Något folkligare än tidningen Lantliv. Mest inspirerande: En 22-årig tjej som flyttade ensam till en gammal skola i en by i Norrland. Huset fanns visserligen redan i släkten så hon hade tillbringat somrarna där.

I min släkt har vi också en förmåga att hitta speciella hus, så det kanske ska lyckas för mig också.

På 70-talet flyttade min familj från en lägenhet i Stockholm till ett gammalt pensionat. Idag bor mamma i ett annat vackert 1800-talshus och pappa bor i en gammal kyrka. På en skylt vid dörren till hans vardagsrum står det textat något i stil med "Här får max 90 personer vistas samtidigt". Det är väl vad som får plats om alla ska kunna se scenen ordentligt.

Jag kanske också ska ha en cool skylt i lyan: "Mer än 1 person får gärna vistas här samtidigt."

Höst som jag känner den

2011-09-26T21:11:00.007+02:00

Igår traskade jag ner till Sjöhistoriska museet. Det var soligt och varmt - kanske är det brittsommar. Gula och röda löv börjar nu ta plats på träden, och det är denna tid som motiverar att jag brukar kalla hösten favoritårstid. Jag gick in och köpte en bryggkaffe i caféet. Kaffet kostade 20 kronor och hade stått på värmning för länge. Däremot låg söndagsvarianter av både Aftonbladet och Svenska Dagbladet där, vilket kompenserade det hela. Jag gick ut och satte mig med utsikt mot kanalen och promenadstråket mot Djurgården. Det var en fin stund, tills jag var tvungen att beblanda mig med alltför många östermalmsbor - och såg en hundmisshandlare på avstånd.

Jag hade ingen kamera med mig utan fick ta mobilkameran, som jag inte kan annat än att knäppa med. Det var lite retligt. Här har man ansträngt sig och tagit flera tusen genomtänkta bilder de senaste åren, och när det så blir en riktigt fin dag får jag ta "nödbilder". Jag kan ju förlora mitt anseende...

En dag vet man helt enkelt...

2011-09-25T11:02:00.011+02:00

att man bor lite trångt när man köper ett stort corn-flakes-paket som måste placeras på hatthyllan.
att det är ett gott tecken när man börjar klippa ut intressanta artiklar eller en rolig serie från en tidning igen. Två reportage från förra söndagens DN: "Berlinarna vill behålla sina bakgator" + "Med en röst för vemod". (Melissa Horn)
att det förmodligen är ett gott tecken när det är lagom stökigt hemma och man inte städar alltför grundligt.
att det gäller att agera kvickt om man hittar inspiration eftersom den kan fly när som helst.
att "inspirationsunderlag" brukar stanna i en mapp tills det så småningom blir passé och måste slängas.
att man är duktigt sparsam när man värmer en burk laxbullar från en konserv som stått i två år.
att snabbkaffet fick en renässans när man hittade en mörkare variant på ÖoB.
att mina två fina speglar förmodligen aldrig kommer att hamnar på väggen i den här lägenheten, på grund av brist på slagborr och motivation.
att mina lampor är lite symboliska. Jag har en vacker lampa som är inköpt under liv 2 och en annan som är inköpt under liv 3. Idag är de mina egna. Varför jag inte har någonting kvar från liv 1, som varade längst, är något oklart. Fast det var ju då den "mentala präglingen" skedde förstås. Ack, vad är blott en lampa mot ett liv?
att man har för dåliga glasögon när datorns bild måste ha storlek 125%, och att det förmodligen är synens fel att jag fått rynkor i pannan och vid ögonen. Inte att jag fyller 38 om mindre än 4 månader eller att erfarenheter kan ha satt synliga spår.
att man förmodligen inte kommer att ha en inflyttningsfest. Här heller. Vid närmare eftertanke har jag kanske inte haft någon "fest" sen jag flyttade in i min första egna lägenhet på Kölnagatan i Hammarby Sjöstad hösten 2003. Men festen var åtminstone nära - inbjudningskort köpta och temat bestämt - när jag flyttade till ett hus 2008. Mitt mål är att kunna använda korten en annan gång, eftersom något uppenbarligen kom emellan innan den roliga planen hann förverkligas.
att det är dags att återuppliva den trygga 90-talsaktiviteten "spela-TP-kväll". Inklusive morotsstavar och dipp.
att man levt i omkastade åldrar. Nu har jag uppnått den ålder jag levde i när jag var 21-23. Då skålade jag i dyrt vin till nobelfesten framför tvn, lyssnade på Bo Kaspers Orkester, och använde studiemedel till att äta på bra restauranger i Vasastan eller på Kungsholmen. Lite retligt att jag inte har "singelfestat" så mycket i livet med tanke på att jag redan tröttnat på det. Men öl och diskussioner har jag förstås haft med mina före detta närmaste ändå.
att man inte minns hur det var att klä sig fin till en fredagskväll på tu man hand. Singelskap är gruvligt överskattat.
att man bor i stadsdel Östermalm när man skymtar en intressant lapp på en anslagstavla: "Sängskåp säljes". Kanske vore det smart med ett sängskåp ändå? tänker jag tills jag läser längst ner på lappen: "Tidigare pris: 39 000 kronor. Nu endast 10 000 kronor!!"
att man måste skriva något om Winnerbäcks exklusiva uppträdande i tv i går.
att det krävs något radikalt när man blir extremt överraskad över att höra sitt eget gapskratt.

Den allra första!

2011-09-24T01:00:00.018+02:00

Kungsgatan i Stockholm. (Bild: SF)

Man ser sin allra första biofilm det här året. Snart oktober, mycket märkligt. Man tar sällskap av syster, bror och svåger till biografen Saga som invigdes 1937.

Filmen är nästan oavbrutet spännande och 130 minuter går snabbt. Det är ett thrillerartat relationsdrama, som blir en uppgörelse mellan två tuffingar i de norrländska skogarna. Peter Stormare är mycket bra, Rolf Lassgård likaså. Kim Tjernström som spelar tonårskillen får även han bra betyg. Jägarna 2 är faktiskt underhållning över förväntan.

Kolla Svenska Filminstitutet om du är nyfiken
på svensk film.

Det är lyxigt att gå på bio i storstan, men livet på landet ska tydligen vara bättre för hjärnan har jag läst. Jag tror på det och ska undersöka spåret närmare. Det beror dock inte alls på filmen - även om den visar vackra vyer också.

Sevärd uppföljare.

När verkligheten överträffar dikten

2011-09-22T22:01:00.003+02:00

Jag fann den på anslagstavlan utanför hissarna mot tunnelbanan.

Frågorna är många, svaren är få.

När rymde kaninen? Hur gick flykten till - hoppade den ut från en balkong, ur en bil, ur en bur, ur ett koppel? Är kanin ett vanligt husdjur i lägenheterna på Gärdet? På vilket sätt infångades kaninen? Var förvaras kaninen just nu? Vilken sorts kanin handlar det om? Har bilden på diverse kaninarter valts ut med omsorg för att endast den rätta ägaren ska kunna identifiera sin kanin? Har upphittaren gjort många kopior av fyndlappen? Får kaninen rätt mat? Och framför allt - hur mår kaninen just nu?

Det är en rafflande historia! Jag hoppas att lappen tas ner snart så att jag får lugn och ro.

Ödet!

2011-09-21T14:25:00.008+02:00

Plötsligt råkar jag se att det finns en annan blogg som har precis samma namn som den här. Vilket öde!

Om jag skulle starta en ny blogg skulle jag naturligtvis börja med att googla för att se om någon annan har valt samma namn. Är människor inte måna om sin originalitet?

Usch, det känns motbjudande! Att den andra bara har några inlägg och kom efter min spelar ingen roll. Jag tror att det är en ödessignal. (Och signaler kan jag en del om.)

Jag måste byta namn! Eller något annat.

Det brådskar!

Efterlysning: Trevligheter!

2011-09-21T08:14:00.015+02:00

Nyårsfika i Berlin.
Året började ju lovande...

Jag nåddes av en efterlysning.
Var är mina cafétexter?

Hur ser mitt caféliv ut nuförtiden? Borde jag inte ägna mig åt recensioner om dagarna?

Vad är bra, vad är dåligt, var är stämningen bäst, vilket är mest prisvärt och vad utspelar sig egentligen på storstadens caféer? Har jag inte sett en och annan dråplighet? Har jag inte något att rekommendera eller avråda ifrån?

Kanske handlade efterlysningen om att jag borde ägna mig åt lite trevligheter här på bloggen!

Jag skulle absolut kunna fika mig runt Stockholm, då en av mina favoritsysselsättningar är att skriva och iaktta på offentlig plats. För att få variation kan man till exempel roa sig med att beställa "en slät kopp kaffe med mjölk".

Ingår påtår? Vad finns att äta? Hur serviceinriktad är personalen? Men framför allt - får man gratis stoppa in sin datorsladd i deras eluttag?

Frågorna hopar sig. I Nyköping gick jag så långt att jag funderade på att göra en caféguide. Min före detta lilla stad har faktiskt flera bra fik. Där hade jag i tur och ordning fyra stamställen.

God dajmkaka på Huldas Kaffestuga.
15 kronor om de inte hunnit höja.
Trevligt ställe tills jag blev tvungen att byta
- på grund av (annan) jobbig stamgäst.

Men Elvis hann lämna byggnaden innan den blev av. Caféguiden alltså. Den krassa verkligheten i dagens Stockholm är att cafélivet är för exklusivt för mig. Under min första återvändartid betade jag av några centrala hak, men nu behöver jag en tidning - eller ett förlag! - som sponsrar mig om det ska bli några fortsatta cafébetraktelser. Om jag återhämtar mig från det brutala uppvaknandet kan jag stanna i staden och snart fika mig förbi krisen. Men om konjunktursvackan blir långvarig blir jag tvungen att lämna staden. Man kan inte bo i Stockholm utan att leva storstadsliv - det faller på sin egen orimlighet!

Kulturhuset Stories.
Påtår ingår ej.

Nu finns det tydligen ytterligare skäl till att jag inte kan bo i Stockholm en längre tid, men staden har ju sina ljuspunkter. Efter en veckas fikapaus gjorde jag i går ett undantag. På kvällskvisten släntrade jag in på Espresso House på Vasagatan. (Det som är öppet till 21 och ligger nära korsningen mot Kungsgatan.) Där avnjöt jag en smoothie med mango-passionssmak. En slät smoothie. 33 kronor kostade den. Jag inbillade mig att den gav mig lite vitaminer, som en kontrast till microdieten jag går på hemma, så även om det är för dyrt var det värt priset.

Jag har ont i halsen och tyckte att det var för sent att dricka kaffe. Deras bryggkaffe kostar 25 kronor inklusive påtår = helt okej. Eluttag finns här och där, men förra gången var alla upptagna utom ett som behövde en elektriker. Det är i alla fall en plats som skulle kunna ligga i närheten av en centralstation i vilken stad som helst. Kanske är det därför jag gillar att gå dit. On the road again.

Nåja. Just den här centralstationen är väldigt lantlig
- och allmänt eftersatt.
Men huset är vackert.

Här finns i alla fall ett café.
Som är öppet till klockan 14 om dagarna...
När jag var där för en månad sen föll jag in i småstadslivets anda.
Faktiskt mer småstad än vad jag upplevde när jag bodde i stan.
Det var ungefär som att vara i Timmernabben.
Jag och caféinnehavaren började prata om saker i lokaltidningen:
Kommunal service, politiska beslut, lokala profiler...
Jag märkte att jag föll in i värsta småländskan!
Intressant.
Och så gjorde jag något som jag aldrig skulle ha gjort i storstan,
eftersom det aldrig skulle ha hänt från första början.
Jag sa: Jag betalar extra för kaffet idag, för när jag var här för två år sen (!) fick jag en kopp gratis när jag inte hade några kontanter på mig.

Bortskänkes till högstbjudande

2011-09-20T16:32:00.017+02:00

Jag vill göra mig av med saker och funderar på en loppis. Men jag tror dessvärre att vägskyltsloppisarnas tid är förbi när vi närmar oss slutet av september. Dessutom bor jag högt upp i ett torn på en återvändsgata i Stockholms stad, så min loppisskylt skulle kanske inte uppmärksammas av så många.

Jag måste vara smartare. Jag måste ha nya idéer.

När jag skulle lämna Nyköping för fem månader sen funderade jag på att ha en lägenhetsloppis. Jag trodde att det skulle funka i en småstad, men jag underskattade förstås inte småstadsborna. De har också annat att göra än att strosa omkring och kolla efter skyltar! Så jag planerade att sätta in en radannons i Sörmlands Nyheter för att uppmärksamma det lilla helgeventet. Men modet svek mig i sista stund, och det jag hade tänkt att sälja hamnade på okänd ort. Nu har jag varken sakerna eller pengarna, men det är trots allt bara små världsliga förluster.

Nåväl. Nu sitter jag här i mitt torn och hur blir det med de saker jag ännu anser överflödiga i detta tjugoåttakvadratmetershem? Bortskänkes? Blocket?

Tyvärr har jag ingen röd bil att erbjuda den här gången, vilket jag hade för ett år sen när jag senast var ute i Blocketsvängen. Det blev en mardröm av samtal! Men efter fyra timmar var mardrömmen över och jag kunde stoltsera med tusenlapparna i handen. Jag har med framgång sålt andra kapitalvaror på Blocket, till exempel min första bil (grön söt Renault Twingo!), en tvättmaskin, en gräsklippare och en exklusiv säng.

Nu har jag inte så många varor av den sorten kvar så jag får jobba mig neråt.

Men varför ska du då göra dig av med saker igen?!

För att det behövs. För att det är nödvändigt. För att det är symboliskt.

Det ÄR trots allt ganska välgörande att "rensa i röran" - även om jag gick lite långt sist jag var Feng-shui-inspirerad...

Jag måste också få ihop till biljetten till mitt nästa liv. Det har ändå gått fem månader sen jag flyttade hit.

Somrigt i Östergötland.

Allt kommer till den som väntar (not!)

2011-09-19T22:19:00.012+02:00

(Varning för en ilsken text med ett stråk av bitter ironi...)

Jag läser dagens horoskop i tidningen Metro. Det lär gälla samtliga i stjärntecknet Vattumannen:

"Många Vattumän har hög ambitionsnivå. Siktar man mot stjärnorna, kan man nå trädtopparna!"

Nu undrar jag om detta är bra eller dåligt.

Trädtopparna? Om man jämför med avståndet till stjärnorna så är det ju inte särskilt högt. Men om jag inte minns fel så är det ett gammalt uttryck som är tänkt att vara positivt peppande. Frågan är hur många som orkar sikta ända mot stjärnorna?
Framför allt en måndag som denna, som börjar med kompakt gråhet och regn som vräker ner.

Den som har optimala förutsättningar kanske siktar mot stjärnorna varje dag, men alla som inte har fullt så mycket energi lär ju hamna på en stubbe eller nåt. Och det är verkligen inte högt. I naturen råder ju djungelns lag och på den nivån har man inte så stor konkurrenskraft.

När man sitter där på sin stubbe skulle man kanske kunna trösta sig med ett annat uttryck:

"Allt kommer till den som väntar."

Men när jag grubblar på exakt vad som kommer till den som väntar, kommer jag faktiskt inte på någonting - förutom kroppens successiva nerbrytning. Allvarligt alltså. Resten är mest positivt-tänkande-skräp som vissa tjänar stora pengar på.
Exempel: "Om du gör den här affirmationen varje morgon kommer det du önskar till slut att inträffa". Det kan vara vad som helst; att man vill bli miljonär, få ett bättre jobb eller möta kärleken.

Vem kan för övrigt ha kommit på den hånfulla frasen "Allt kommer till den som väntar"? Moderaterna?

När man lever i ett samhälle som styrs av människor som tycks ha Darwin som chefsideolog - "Survival of the fittest" - låter det visserligen lite motsägelsefullt. Arbetslinjen kräver ju inte bara att man gör sitt bästa, utan helst ska man arbeta ihjäl sig. Att sitta och vänta och rulla tummarna av obegripliga skäl, till exempel cancer eller sorg, är absolut inte okej.

Vid närmare eftertanke är det nog inte ett ordspråk det där.
"Allt kommer till den som väntar" kanske bara är något som Johan Kinde sjöng 1989!
I så fall är det en låttext som fortsätter: "Till den som orkar härda ut, som tar sig till vägens slut." Eh? Döden eller? Muntert. Jag tror att det handlar om kärlek, men skillnaden är kanske inte så stor.

Hur som helst har jag hört det där uttrycket många gånger i verkligheten, och jag känner ett tvingande behov av att göra en röd bock i kanten och införa en rättelse:

Mycket - men inte allt - kommer till den som passar in i nutidens ideal. Det kommer till den som jobbar hårt och håller sig frisk, till den som noggrant tränar sin kropp, till den som nätverkar och är på rätt plats vid rätt tillfälle, till den som lyckas skapa en familj, till den som fixar ett vackert hem, till den som konsumerar rätt saker, till den som följer trenderna - och till den som håller tyst när någonting skaver.

Har man gjort allt det där och lite till kan man nog sätta sig en stund och bara vänta. Över en kopp kaffe en vanlig måndagsmorgon kan vad som helst dyka upp - kanske ett roligt erbjudande.

- Jag hade bara rätt attityd! kan man säga i tidningsintervjuer när man uppnått framgången.
Sen kan man skriva en bästsäljande bok och bli konsult under temat konsten att nå stjärnorna. Man kan också välja - det något paradoxala! - budskapet: Konsten att vara nöjd med det lilla man har.
I blanka magasin får man skriva 10-stegsprogram som garanterar: "Snart är det din tur - bara du har tålamod och tänker rätt."

Hemligheten ligger tydligen i att sluta kämpa och att börja tolka alla goda tecken i sin omgivning.

NOT. Inget kommer till den som väntar. Somliga blir sittande på en stubbe. Men att man blir lycklig ovanför trädtopparna är ju heller ingen garanti.

När Pernilla tar vid

2011-09-17T23:28:00.006+02:00

Att Pernilla Andersson bor på en ö
är jag lite avundsjuk på...

Nu när jag har skrivit så mycket utifrån ett visst musikprogram så kan jag väl åtminstone byta avsnitt! Och växla över till en kvinna.

Ikväll har Pernilla Andersson gästat... ja, ni vet vem. Jag har nyligen upptäckt att jag gillar hennes musik. Det är så sällan jag upptäckter något nytt (är "dålig på musik") så det blev lite såhär när hon sjöng Desperados i Melodifestivalen: Vänta lite... är inte det här bra... kanske... eller?

Jo, det var det faktiskt. Jag tror också att det var det enda i hela det där evighetslånga spektaklet som jag tyckte om.

HÄR är kvällens Tack för musiken. Avsnitten har verkligen olika dynamik. Ibland blev det lite småsegt när de gick in på detaljer kring låtskrivande, som säkert är intressant för den som kan mer om musik och teori. Det har förekommit i seriens alla avsnitt, men på olika sätt.

Det är förvisso just ett musikprogram, men jag tycker om när musiken kopplas ihop mer med livet i övrigt och i det avseendet blev det en aning opersonligt - lite artigt på något vis. Niklas Strömstedt (jodå, jag lyckas nämna honom igen!) fick inte till flytet i samtalet fullt så bra som tidigare, enligt min subjektiva bedömning. Det är svårt att avgöra vad det berodde på; alla har ju sin stil och integritetsnivå. Men sen ökade mitt intresse när de kom in på ämnet texter.

Att hon nämnde just Peter Lemarc som den som fick henne intresserad av svenska texter var kul! Han står på tur i mitt musiknostalgiska tema...

Fram till 20-årsåldern hade det varit själva musiken och arrangemangen som stod i fokus, sa Pernilla. Men när hon då hörde Peter Lemarcs svenska texter blev det en slags brytpunkt: "Shit, vad bra!"

Att man måste ha varit med om en del för att förstå och uppskatta låttexter fullt ut var väldigt träffande! Niklas instämde i texternas relation till åldern och berättade att han var i 20-årsåldern när han spelade med Ulf Lundell. "Jag fattade ingenting av texterna. Men efter några skilsmässor var det klockrent". Skratt!

Nu är det visst flera personer som tillsammans väver ett musiknät... får se var det kan sluta.

Musiken i programmet var förstås bra, och jag som är textintresserad blir tvungen att bloggföreviga den fina - och tänkvärda! - Desperados. Här är ett klipp från just den låten.

Du säger tiden kommer aldrig mer igen
Vi sliter vägarna i jakt på sanningen
Jag missar tåget, hamnar snett och tänker sen
Och löven faller över Stockholm och mitt hem

Du säger: Jag ska aldrig lämna dig
Du ska aldrig nånsin se mig gå
Och om du ger din sorg till mig så kan jag bära den åt dig
Tills du orkar se två desperados som alltid ville mer

Dom säger närhet är nånting som har ett sätt
Som inte stämmer med fem varv runt jordklotet
Men vad vet dom som aldrig vågat nåt nån gång
Som gömmer ångest bakom murar och betong

Jag säger: Jag ska aldrig lämna dig
Du ska aldrig nånsin se mig gå
Och om du ger din sorg till mig så kan jag bära den åt dig
Tills du orkar se två desperados som alltid ville mer

Du slåss mot väderkvarnar och jag står här bredvid
Ooo, en señor Panza som ska ta varenda strid

Och säger: Jag ska aldrig lämna dig
Du ska aldrig nånsin se mig gå

(...osv.)

Del 4:1 Konsten att vara sig själv

2011-09-17T20:24:00.005+02:00

En kväll i september 2011

Kära dagbok!
Jag sitter här och väntar och tittar ut över Stockholm. Den lever livet som om allt var som förut...

Näää... Är du inte klar med Orup än?!
Inte riktigt, men jag börjar i en annan ände.

För det första sitter jag faktiskt och tittar ut över en bit av Stockholm. I mörkret lyser lägenheterna mittemot upp som gula fyrkanter. Bakom husen finns två gråa pelare med röda lampor på. Längst bort - på Lidingö - ser det mest vitt ut. Ni vet, som ett ljustäcke, när man ser en stad på avstånd. Även om det är glesare i förorten...

Det regnar, det är höststormigt, och löven i träden utanför kämpar för att hålla sig fast. I denna något ödsliga stämning tänker jag på konsten att vara sig själv.

Jag vill inte verka fixerad på något vis (se hur svårt det är att hålla fast vid att vara sig själv!), men jag återvänder än en gång till tv-programmet Tack för musiken, ja, rentav till samma avsnitt.

Med den sortens självdistans, som kommer när man är trygg i sig själv, frågar Niklas Strömstedt Orup:

- Varför tror du att du är mycket "creddigare" än jag?
- Jag tror inte det. Det är en uppfattning hos vissa musikkritiker.
- Så det är inte så?
- Jag tänker inte ge mig in i den diskussionen. Det finns inte en chans.
Publiken skrattar och Orup kostar på sig en smula självironi.
- Jag vet varför. Jag är smalare och ser ut som en knarkare. Och det gillar recensenterna, det har alltid funkat.

Och så är de inne på mitt favoritämne: Identitet.

Jag har inte lyssnat på bandet Intermezzo, som Orup hade innan han blev soloartist, men nu drar Niklas Strömstedt fram en LP-skiva från 1979 och börjar analysera texterna.
- När jag lyssnar på den här plattan ser jag att Intermezzo var ett proggband. Ni skrev om vapenvägran, om inhuman flyktingpolitik, om kvinnokamp...
- Har jag skrivit det där?
Orup verkar förvånad och lite generad. (Men samtalet är säkert inte helt oförberett.)
Niklas läser upp några textrader och konstaterar roat att de kunde ha varit skrivna av Björn Afzelius. Det är onekligen intressant! Orup säger att han inte var så politiskt övertygad som texterna antyder, utan att det handlade mer om en anpassning till tidsandan och de normer som gällde då.
- Det var väl feghet att inte våga göra något annat...

Men om det på den tiden var en slags feghet tycker jag nu att det är modigt sagt; om hur svårt är att gå sin egen väg utan att vilja behaga majoriteten! Jag får alltmer sympati för Orup, som fortsätter med en träffsäker hyllning till sin programledarvän. Han vänder sig lite mot publiken:

- Niklas anklagas ibland för att vara mesig. Men jag brukar säga att det är mycket tuffare att vara Niklas och vara mesig än att vara Dregen eller nåt... Det är mycket modigare att våga vara mesig. Jag tror att det var det som jag inte vågade. Jag var tvungen att haka på det som gällde.

Det är fint sagt, och jag lyssnar (uppenbart!) noga för att fånga budskapet när Orup fortsätter:

- När man gör musik handlar det så mycket om vilken identitet man hamnar i. Du har alltid kört din... (paus, publiken är med på noterna och skrattar) STYLE.
- Vad ska jag säga?! utbrister den tilltalade.
- Det är en komplimang! Du vet vad jag talar om. Det är svårt att gå emot de gängse normerna.
- Jag vet. Men det tar tid! Det tog nästan 45 år för mig att fatta att det tuffaste man kan göra är att vara sig själv.

Gulp. Det är ärligt och tänkvärt. Jag blir lite tagen av stämningen, eftersom vemod numera är min favoritgren. Här är två 52-åriga män som haft framgångar som popstjärnor. Nu pratar de humoristiskt men allvarligt om (musik)livet, och de ger båda ett ödmjukt intryck. Även den "creddigare" Orup. Han medger att det var först för cirka fem år sen som han accepterade att hans största hitlåtar låg bakom honom, och att man ska vara tacksam för sina framgångar. Därför vore det förmätet att inte vilja spela sina gamla hits för fansen. Ungefär så. Men det är ju inte helt självklart för alla artister...

Om jag i tonåren gillade de yngre upplagorna av dessa män så låg intresset i träda under minst femton år. Det var inte bara det att jag tyckte att musiken hörde till ungdomens år - jag hade dessutom kommit på att jag egentligen "inte var så förtjust i popmusik" överhuvudtaget! För några år sen när jag skulle sälja saker på en loppis tog jag med några gamla cd-skivor. En av dem var Niklas Strömstedts album Om från 1990.

Vilken tur att ingen köpte den! I ett hus på Gärdet i Stockholm tar jag trapporna upp till vinden. Jag inser snabbt det oöverstigliga i att ta sig förbi alla banankartonger, men det funkar ju med Spotify.

Orup kallade den något av de finaste som skrivits på svenska, och nu när jag gett upp eventuella försök att vara "rätt" och passa in i någon särskild norm, tycker jag att man måste vara en obotlig oromantiker för att inte uppskatta texten i låten Om. (Här på Youtube. Att året var 1991 måste nog vara felskrivet av den som lagt upp den.)

Leende spegel med brister och fel
Ser att barnet har blivit en man
Och gudarna gav mig en underlig själ
Som har svårt att ta för sig ibland
Men idag
Har vi kommit en bit
Du och jag
Ta bort alla ord
Du vet vad jag menar

Om du var ett hav vore jag en våg
Om du var himmelen skulle jag ha vingar
Om du var ett regn hade jag vart hav och land
Om du var musik vore jag en sång
Om du var vidderna ville jag va' vinden
Men jag skulle inte va' nånting om du inte fanns

......
(Första versen och refräng)

To be continued...

Harmoniförsöket

2011-09-16T09:41:00.004+02:00

Ursäkta avbrottet. Jag höll visst på med något. Jag höll på att skriva. Jag höll till exempel på med en bloggserie. Men så kom meningslösheten på besök, så just nu kan jag inte publicera texterna.

Man vill ändå inte verka besvärlig. Därför kompenserar jag med en harmonisk bild - en bloggklassiker tagen för några år sen.

Det låg faktiskt en katt bredvid, men hon var för yvig i pälsen och hade för många röda nyanser i färgen för att passa in i bilden. (Det var inte särskilt elakt, hon fick en egen blogg.)

Även om fotot var ett försök till harmoni ser det ju ganska mysigt ut.

Bär köpta på ett torg.
Skrivbok köpt i butik på Östra Storgatan.
Bordets placering: Min gamla lägenhet i Nyköping.

Avbrott

2011-09-15T23:42:00.001+02:00

Reparationsmöjlighet tveksam.

7 personer

2011-09-14T17:06:00.004+02:00

7 personer satt i ett väntrum.
6 personer hade en telefon i handen.
2 stycken knappade på telefonen.
4 stycken drog med pekfingret över telefonen.
7 personer stirrade i riktning golvet.
6 personer tittade upp ibland och flackade med blicken.
1 person sneglade på de andra.
7 personer tänkte bara på det som väntade.
Ingen satt rak i ryggen.

Del 3:2 Klockren känsla i Stockholm

2011-09-11T17:49:00.011+02:00

Jag återvänder till Orups besök hos Niklas Strömstedt i Tack för musiken.

Programmet innehöll mycket skratt och skämt, men flera gånger brände det faktiskt till.

Orup har onekligen talang för att skriva poplåtar, men en av dessa har jag aldrig förstått mig på: Stockholm. Musiken och verserna är riktigt bra, men jag har tyckt att refrängen är lite fånig och förstör alltihop:

I Stockholm är jag född.
Där har jag min familj,
och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.
Där lever mina barn,
och jag hittar nästan överallt, men Stockholm har blivit kallt.
(Refräng när den kommer andra gången.)

Jag greppade inte riktigt budskapet i låten. Vad var det egentligen han ville säga?
På något sätt ville han nog förmedla att atmosfären, stämningen och klimatet i Stockholm hade blivit kallt - kallare än förut. Så långt var jag med.

Men varför hade det blivit kallt?

Man förstår att han (mannen i låten...) är sorgsen och vemodig. Någonting är förbi:

Vi borde haft ett liv i stillhet, borde haft ett liv ihop.
Men det é för sent.

Här kan man lista ut att ett förhållande har tagit slut, men i refrängen slås det ändå fast att han har familj och barn kvar, så då kan det väl inte vara så illa?
En kärleksrelation kan visserligen ta slut medan man har övrig familj kvar, men ändå...

Min slutsats blev att det måste vara något i Stockholmslivet i allmänhet som hade blivit annorlunda, vilket gjorde att det inte kändes som förr.

Men så förra lördagen (3 september 2011) började Orup och Niklas Strömstedt prata om låten i fråga, och då överraskar Orup med en förklaring som är så klockren att jag blir förstummad!

Det är visserligen han själv som är textförfattare... men analysen kommer allvarligt och som ett rinnande vatten; som om han övat länge på att paketera känslan - själva kärnan i låtens budskap.

Alltså. Varför har Stockholm blivit kallt och varför funderar han på att ge sig av?

"Det spelar inte så stor roll var du bor... om den relationen som man har brakar. Om kärleken till ens nära försvinner då blir allting dåligt. Då kan man bo i en 20-miljonersvilla i Djursholm eller i en skokartong. Det spelar liksom ingen roll. För den här mannen har Stockholm blivit kallt för att förutsättningarna har förändrats. Det är det den handlar om." (Citat.)

- Finns det ingenting av dig i den mannen? frågar Niklas.
- Jag vet inte...vi tar det sen, säger Orup och så går de upp på scenen.

Jag sitter berörd i tv-soffan. Det är SÅ bra. Ingen har tidigare satt ord på det jag känner, lika väl som Orup gjorde här. Och detta utifrån Stockholm som aldrig varit min favorit!

Varför flyttar du så mycket? Varför är du inte nöjd? Varför kan du inte uppskatta det du har? Vad vill du egentligen?!

Det är frågor som jag inte har kunnat svara på, eftersom man borde vara tacksam, borde vara mindre känslig, borde vara mer självständig, borde komma över saker kvickt, borde sluta minnas, borde sluta sakna.

Men Orup (och/eller mannen i låten) förstår precis: Om kärleken försvinner blir allting dåligt. Det finns ingenting som kan väga upp den förlusten, hur bra det än är.

Man förstår ju att man borde ta sig samman, borde blir normal, satsa på sig själv (eller karriär?) och skyffla in kärleksdelen av livet i en avlägsen garderob! Alternativt börja dejta på nätet, ställa upp en perfekt önskelista och hoppas på att möta den realistiska kompromissen - i egen hög person. Sen kan vi tillsammans köpa en bostadsrätt och genast blir Stockholm varmare...

Men det funkar inte så. Jag kan inte göra det där, så Stockholm förblir kallt. Trots allt bra som finns i huvudstaden

Vers 1.
Jag sitter här och väntar och tittar ut över Stockholm.
Den lever livet som om allt var som förut.
Och det känns inte särskilt länge sen
som jag var en utav dom alla människor som jag ser.
Nu känns det mera som om allting tagit slut.
Vi borde haft ett liv i stillhet, borde haft ett liv ihop.
Men det é för sent.
Istället sitter jag och väntar just på ingenting alls.
Men det är för sent, ja de är för sent.

Vers 2.
Jag trodde alltid jag skulle vilja bli begraven här i Stockholm.
Nu vet jag inte ens om jag vill stanna kvar.
Och alla gator som vi gick på, alla ställen vi besökte,
alla människor vi såg.
Dom ter sig inte lika vänliga idag.
Jag borde åka härifrån, jag borde resa någonstans.
Men jag stannar kvar. (...)"

(Skrivet av Orup, 1992.)

Om stämningen och känslan för staden i vidare bemärkelse finns också en del att säga. Men det ska jag inte göra nu. Jag har fullt upp med att drömma om var jag kan bo härnäst...

Har Stockholm blivit kallt?

2011-09-09T23:08:00.001+02:00

Jag undrar om Stockholm har blivit kallt. Jag fryser i alla fall, och det tycks inte bara bero på hösten. Men varför har staden i så fall blivit kallare än förut?

Kylan breder visst ut sig.

Kanske är det varmare någon annanstans?

Frågorna kräver svar. Så snart som möjligt.

Del 3:1 Kärlek i ruin & Orupnostalgi

2011-09-09T15:12:00.012+02:00

Jag måste nog börja i 80-talet. Så som jag minns det var det en lunchrast 1988. Orups första LP-skiva, som bar samma namn som artisten, hade just kommit ut och vi köpte den på Domus i Mönsterås. Sen gick vi till Sara som bodde närmast skolan och lyssnade kvickt igenom spåren för att få en överblick.
(Rätta mig någon om jag har fel. Händelsen måste väl ha ägt rum kring detta album?)

Jag blir hellre jagad av vargar och Är du redo? fanns redan som singlar, men vi lärde oss snabbt de övriga låtarna.

I lördags såg jag med nostalgisk förtjusning Orup gästa Niklas Strömstedt i Tack för musiken.

Någonstans i samtalet skulle han nämna en låt som han önskar att han inte hade skrivit och valde då Baby! med tillägget:
- Nu kanske jag trampar någon på tårna, som gillar den...

Ja, det gör du sannerligen, tänkte jag! Världsbilden som man har byggt upp spricker lite i kanterna... En pusselbit av det som skapat ens JAG skakas om. Hur kan han inte gilla något av de verk man kan utantill och som för evigt finns lagrade i kroppen?

Okej, jag är vuxen nu, bit ihop! Det var faktiskt roligt sagt; han får ju tycka vad han vill om sina egna låtar utan att ta hänsyn till andra! Det vore tämligen absurt om man skulle bli stött av att en tidigare idol inte har exakt samma åsikter som för 23 år sen. Men ändå...

Baby var kanske inte den bästa av hans låtar, men den gick ändå ut starkt som nummer 1 på den första plattan. Jag blev således en smula förvirrad av följande dialog i programmet:

- Den finns på mitt andra album, sidan 2, spår B4. (Orup)
- På den andra plattan? Cowboyhattsplattan? (Niklas.)
- Ja.
- Då måste jag gå hem och lyssna sen.
- Skyll dig själv.

Nåja. Helheten är viktigare än detaljerna, och en helhetsupplevelse var det när Orup spelade i Borgholms Slottsruin. Att kombinera en av Sveriges vackraste konsertplatser med en populärt artist och ungdomens oljuva år var tydligen oslagbart! Jag kan ha varit runt 16.

- Du skriver aldrig utifrån dig själv, sa Niklas.
- Jag skriver aldrig medvetet utifrån mig själv. Har jag ändrat det till på äldre dar, skrattade Orup.
- Det är ytterst få saker som handlar om något jag varit med om, fortsatte han.

HÄR började jag känna en ilning av besvikelse, men än hade jag inte förlorat hoppet. Det visade sig dock bli värre när analysen av Från Djursholm till Danvikstull tog vid.
- Du nämner ofta platser i dina låtar, sa Niklas och började reda ut det geografiska pusslet i denna vemodiga låtklassiker, som har så vacker text.
Med andan i halsen lyssnade jag vidare. Vad hände egentligen i Djursholm och varför just Danvikstull?

- Jag tog fram en telefonkatalog! Orup gestikulerade.
- Jag ljög! Det vet du ju... (Några gånger blev det lite internt eftersom de känner varandra väl.)
- Men jag ville inte tro det! utbrast Niklas. Jag har funderat på den här låten och det finns många detaljer att reda ut.

Visserligen var det komiskt att höra teorierna om hur det kan ha gått till när den kärlekskranka mannen i låten irrade runt i "tusen mörka dar" - på de mest ologiska sätt genom Stockholm. MEN. Det var som om magin kring låten bröts.

- Det där var onekligen bara en text, konstaterade Orup, och jag fick en klump i magen.
Situationen räddades något när de gick upp på scenen för att spela Från Djursholm till Danvikstull. Det var fint och nyanserna satt där de skulle.

En vän sa till mig: "Tycker du inte att mystiken dör när du fått svar från Niklas Strömstedt och vet mer om bakgrunden till Sista morgonen?"

Men nej, det tycker jag faktiskt inte och skälet är enkelt: Texten HAR en förankring i verkligheten! Händelserna har faktiskt ägt rum, platserna är autentiska. Man får ju inte hela kärlekshistorien uppspelad - det är trots allt "bara" en låt och ingen dokumentär. Men känslan av identifikation finns kvar eftersom den bygger på ett äkta fall; förtrollningen har inte brutits på något brutalt vis.

Till Orups "försvar" måste sägas att det vore orimligt att förvänta sig att artister och konstnärer bara ska förmedla det självupplevda! Ungefär som att kräva att en skådespelare ska ha levt exakt samma liv som Hamlet för att kunna gestalta honom. Dessutom skulle det bli väldigt ointressant om man berättade historier som stilmässigt liknade årsredovisningar.

Att man har något att säga, till exempel om kärlekens villkor, är det viktigaste. Och det går knappast att göra utan att förmedla känslor av något slag. Kanske låg det ändå ett uns av verklighet bakom texten:

- Jag irrade! Kan man få irra? Måste man ha ett mål?! Jag ska göra ett program om dig och ställa dig till svars för allt du har skrivit!

När jag såg programmet en gång till (annars hade jag aldrig kommit ihåg dialogerna - research kallas det, eller nörderi!) slog det mig att jag hade en liknande geografisk infallsvinkel i reflektionerna kring Sista morgonen - även om jag kanske var mer nyfiken på omständigheterna i övrigt...

Så fånigt om någon skulle tro att jag försökte härma en rolig analys! Jag blir tvungen att försäkra att grubblerierna tog form innan jag såg Tack för musiken. Jag har nyligen flyttat nära platsen där Strömstedts fågel drog sin sista suck (det var dock inte skälet till flytten) och så kopplade jag det till en intervju som väckte minnen. Att jag har samma sorts humor (?) eller funderingar som den aktuella programledaren tar jag nog som en komplimang.

Här kommer en rolig video av Orup i duett med Karin Wistrand i Stanna hos mig. Det är en fantastisk låt.

Inpass om målbilder

2011-09-08T14:56:00.002+02:00

Det sägs ju att det är viktigt att ha målbilder. Framför allt när man vill förändra något. Såhär ser det ut när jag vaknar på morgonen, vilket ska uppmuntra mig att stiga upp. De rosa blomsterkvistarna i mitten fick jag med posten häromdagen. Kortet talade om att jag fått en fin höstpresent av min syster. Jag älskar överraskningar! Kortet på vänster sida visar en stuga eller ett hus på landet, och det på höger sida visar ett par som ligger i gräset och är tillfreds med livet. Detta är mina målbilder, och resten är allmän uppmuntran.

Kanske ska jag tillägga att sakerna inte brukar vara arrangerade fullt så stillebenmässigt som ovan. Men nästan...

Del 2: Levande musiknostalgi

2011-09-07T22:32:00.021+02:00

Kanske var det i tv-programmet Stjärnorna på Slottet som jag insåg att Niklas Strömstedt tycks vara något underskattad, med tanke på hur mycket bra han har gjort som musiker, låtskrivare och artist. Dessutom verkar han så sympatisk.

Detta skrev jag innan jag fick svar från Niklas (nedan) och jag försäkrar att jag inte är besatt på något vis - det bara blev så att jag tyckte att han var värd att uppmärksamma.

En sommar i början av 2000-talet umgicks jag däremot med en man som var lite besatt av Ulf Lundell. Han var nyskild, hade köpt en samlingsbox med fem album och det hela var väl en frihetsgrej: Drömmen om att leva det liv som många svenska män tror att Lundell lever!
Jag var 13 år yngre än mannen och betraktades säkert som en sommarkrona på verket. Vi blev förälskade och jag blev i min tur förälskad även i Lundell. Hur kunde jag bli annat efter tre romantiska konserter på Gotland och i Stockholm!
Vi gick också på en stämningsfull konsert med Eldkvarn på Gotland, under min första och hittills enda motorcykelsemester. Nämnde jag något om frihet..?

Jag vet inte hur många gånger Den vassa eggen gick på repeat den sommaren. Då tyckte jag att det var en bra text som berörde, men personligen kunde jag nog inte relatera till den starka känslan som uttrycks. Jag förstod att lite "äldre människor" kunde identifiera sig mer.Tio år senare är jag en sån där äldre människa:

Jag lever i ett annat land nu
Jag lever i exil
Dit där jag en gång bodde är det många mil
Det är ingen som har tvingat mej hit
Jag är här för att jag ville det själv
Dom säjer att jag blev förvisad
en ljummen junikväll
när män och kvinnor fann varann
I sommarens första dans
att det var just då dom tog mej
och förde mej nån annanstans
Dom säjer att jag gick för långt
och brände min sista chans
(...)

Jag läste på skivans omslag och såg att en Niklas Strömstedt ingick i bandet på den tiden (1985). Okej, men det är väl knappast DEN Strömstedt? tänkte jag med 90-talsklassikerna i minnet. Men jo, så låg det faktiskt till. Jag insåg att det här var en mer mångsidig artist än vad jag hade känt till.

Långt senare läste jag att han hade översatt texterna i musikalen Mamma Mia till svenska, men mitt nyväckta intresse uppstod först när jag såg tv-programmet Tack för musiken, som nu sänds på lördagar i svt.

Spontant tyckte jag att det lät tråkigt! Lite trivsam pensionärs-tv.... Och jag är inte ens särskilt insatt i musiklivet - om man kan säga så utan att svära i kyrkan. Ändå gav jag premiären en chans och det var tur: Jag är helt rätt målgrupp!

Ola Salo, som jag gillar, gjorde en fin insats i det första programmet men jag och min syster - som brukar ha sms-dialoger när vi ser intressanta program - kommenterade mest programledaren. Jag ska inte referera vad min syster skrev, men Niklas Strömstedt var som klippt och skuren för den här rollen! Tryggt och säkert lotsade han gästen och tittarna genom programmet via bra frågor och roliga infall. Intrycket förstärktes av att han själv är så musikkunnig (men uppenbarligen prestigelös), och oväntat deltog i utvalda låtar.

Många blev säkert överraskade av lättsamheten och humorn som kom fram. Och i intervjuer förstår man att det måste vara en lättnad att få visa fler sidor av sig själv i offentligheten! Som det stod i artikeln jag refererade till i Del 1:

- Nu har jag utvecklat ett eget uttryck och en stil som jag trivs med. För fem år sen hade folk sagt "det är han som alltid blir lämnad av tjejer, en butter en, som sitter och skriver långsamma ledsamma ballader i moll."
- Sakta med säkert går det att ändra på en sån bild!

Sen bjöd han in Eva Dahlgren och Orup, och det var riktigt kul för en som var i sena tonåren när de var som störst. (?) Hela 90-talet var för övrigt "mitt decennium". Det händer mycket mellan 16 och 25.

Mer om 90-talet i Del 3. Jag hade självklart inte tänkt att svepa över min gamla idol Orup sådär slarvigt. Vidare dissekering av låttexter kan också bli aktuellt. Och jag väntar med spänning på att Ulf Lundell ska dyka upp i rutan framöver.

Ps. Jag är lite för lat för bilder eller länkar just nu.

När kommer del 2?

2011-09-06T23:18:00.007+02:00

Igår skrev jag om mina reflektioner kring Niklas Strömstedts kända låt Sista morgonen. Någon kanske undrar varför det står "Del 1" i rubriken?
Enkelt: Det finns naturligtvis en del 2... Faktum är att jag redan har formulerat fyra texter som hör ihop, men nu har jag blivit en smula villrådig.

Föga anade jag igår att jag idag skulle få svar från huvudpersonen och textförfattaren själv. Jag blev förstås omåttligt glad och stolt! För att inte tala om överraskad. Dessutom blev jag nöjd över att omständigheterna kring färden i Sista morgonen har blivit klarlagda. Efter så många år... känns det magiskt! Min text var måhända lite humoristiskt skriven, men icke desto mindre var funderingarna seriösa.

Del 2 handlar också om min nyupptäckt av Niklas Strömstedt - och några andra artister. Men nu känner jag mig lite fånig om jag publicerar fortsättningen, eftersom det kan uppfattas som ett överdrivet fjäskande bara för att jag fick ett så fint svar...!

När ska jag sluta att bry mig så mycket om vad andra (eventuellt) tänker och tror om mig? Borde det inte vara passé vid den här åldern eller ska det pågå hela livet?

Idag fick jag visa upp att jag är född 1974. På Systembolaget. Det var dagens andra höjdpunkt; helt osannolikt!

Jag fortsätter imorgon. Bis dann!

Del 1: Viktig kunskap om Strömstedts fågel

2011-09-05T18:39:00.009+02:00

Jag kan inte släppa tanken på en viss fågel. Omständigheterna kring fågelns död har malt i huvudet någon vecka, och jag grubblar fram och tillbaka på hur det hela kan ha gått till.

Vilken fågel jag tänker på?

Den som blir överkörd i Niklas Strömstedts hitlåt Sista morgonen från 1989.

Det började med att jag läste en intervju i Expressen med Niklas Strömstedt. Rubriken löd: "Vi körde på den där jävla fågeln." Minnen från tonåren sköljde över mig och jag läste med stigande intresse.

Jag måste citera ur artikeln (skriven av Malin Roos):

"Texten och särskilt raden "körde på en fågel och begravde den, nånstans vid en sjö", torde ha nåt slags inofficiellt rekord i igenkänning. Folk har hängt upp sig på fågeln. Själv har jag funderat i 20 år på vad som hände på natten, som gjorde att "på morgonen, var allting förbi"?
(Niklas svar)
- De kom fram till att de inte var kära i varandra bara. Det var slut helt enkelt. Det var ingen som svek den andra mer, bara ett krasst konstaterande. En del har frågat "dog hon?" Men så var det inte.
- Det är märkligt med den låten, att den har hängt med och att det finns så många som retar sig på den. Själv tycker jag om den, för att den är så sann. Vi körde på den där jävla fågeln på Tegeluddsvägen. (min kursivering.)
Och begravde den?
- Och begravde den.
Du och?
- Det är en hemlighet."

Låttexten är alltså tagen ur verkligheten och nu bor jag ovanför Tegeluddsvägen där Niklas Strömstedt och okänd kvinna körde på fågeln. Jag blev löjligt upprymd över att 22 år senare vara så nära händelsernas centrum och få en förklaring svart på vitt.

Ändå kan jag inte släppa bekännelsen. Jag måste ha fler detaljer! Strofen som citeras ovanför föregås av raden: "Vi åkte ut på Lidingö och hem igen..."

Nu undrar jag var han kan ha bott någonstans på den tiden. Framför allt undrar jag varför de svängde vänster in på Tegeluddsvägen när de kom åkande på Lidingövägen. Det mest naturliga om man ska till andra stadsdelar eller ut ur stan vore väl att fortsätta fram till Valhallavägen?

Kan hemma ha legat på Gärdet? Om man åker vidare på Tegeluddsvägen hamnar man ju i Frihamnen. Visserligen kommer man också ut längre bort vid fälten på Gärdet (Ladugårdsgärdet för tydlighetens skull) och därifrån är det inte långt till Östermalms finaste adresser. Men är detta verkligen en genväg?

Jag tog fram en stadskarta, och nu skojar jag inte. Jag grubblade på närmaste väg till olika slutdestinationer. Kan det rentav ha varit Djurgården? Men det är ju inte så många som bor där, och med den döda fågeln i baksätet eller bakluckan kan det väl knappast ha varit läge att köra fina omvägar i romantisk anda? Åtminstone inte när de var så godhjärtade att de hade beslutat sig för att begrava fågeln.

Hur ofta kör man förresten på en vanlig småfågel? Kan det ha rört sig om en rovfågel som oväntat kraschade mot vindrutan? Eller en tjäder som inte hann undan?

Det finns ytterligare aspekter att ta hänsyn till när man funderar på hur bilfärden gick vidare. Att begravningsceremonin (?) ägde rum "nånstans vid en sjö" talar för att hemma låg utanför stan. Det behöver i och för sig inte vara fallet. Den artistiska friheten ger lyssnaren en bild av att de omedelbart begav sig till en sjö, men det kan ju ha dröjt ett tag mellan fågelns död och begravningen. Kanske krävdes det en kartong som kista, vilket många använder vid djurbegravningar. Möjligen stannade de till i hemmet för att ordna med logistiken innan de begav sig till en lämplig sjö i någon av förorterna? Nacka, Huddinge, Bromma..? Jag blev tvungen att ta fram en karta över hela Stockholm för att testa olika hypoteser.

Det grämer mig att jag aldrig kommer att få svar. Lite nöjd är jag ändå över att den fina - men något förlöjligade - textraden har förankrats i min nuvarande verklighet.

Med en femtonårings känsla för dramatik och romantiskt äventyr gillade jag verkligen den där låten med sin vemodiga realism.
... Och i samma stund som jag skrev den där meningen inser jag att samma gäller för 37-åringen. Åtminstone känslan för dramatik och den vemodiga realismen. Romantiska äventyr har jag dessvärre glömt vad det är för något. Tack ändå till Niklas Strömstedt för att ha skrivit en så minnesvärd låt!

Mellan månen och mitt fönster

2011-09-04T20:17:00.036+02:00

En bloggklassiker: Min frukost.
Plats: Balkong på Gärdet.
Tid: Klockan 9.15.
Dag: Lördag den 3 september.
Intressenivå: Låg.
Syfte: Bildbevis på att jag kunde sitta ute och äta frukost en höstmånad. Iklädd en blå morgonrock och ett par rödmönstrade raggsockor, som tyvärr lämnades utanför bilden.
Känsla: Viss tillfredsställelse som snabbt försvann. Nedanför syns det enda hörn av balkongen som har sol kvar vid denna tidpunkt. När skuggan tog över helt blev det kyligt och jag kände mig fånig. Jag undrade vad jag skulle hitta på härnäst.

Jag har knappt använt mig av min balkong i sommar. Faktum är att jag inte ens har använt mig av sommaren, men nu är det väl för sent att bada? Balkongen har varit torftig i överkant: En stol, ett bord, en blomsterställning och några tomma blomkrukor. Men i en av krukorna fanns det jord från förra året och nu har det kommit upp en grön kvist. Det är visst ogräs.

Sent på kvällen brukar jag däremot gå ut på balkongen. Jag lutar armarna mot räcket och sveper med blicken över husen mittemot för att se vilka som är vakna. Ibland är det svårt att avgöra ifall lampor fortfarande är tända eftersom persiennerna är nerdragna. Det kan jag förstå - någon kan ju kika in. Ibland går jag ut ett par gånger per kväll och konstaterar att den ena lägenheten efter den andra säger godnatt. Nu har jag lärt mig att tre fönster är pålitliga i en tyst gemenskap av vakenhet. Men den är förstås bara inbillad - gemenskapen alltså; i själva verket är alla ensamma.

Jag tittar ner mot Fyrans logga på tv-taket och Länsförsäkringars stora kontor på Tegeluddsvägen. Min banks rödblåa logga brukar lysa på kvällen, men jag undrar alltid varför de inte släcker i alla rum. Blir det inte onödigt höga elräkningar?

I dagsljus från markplan.

Bakom kolosserna ser jag vattnet, ja jag har faktiskt en sjöglimt, som utvidgar sig när färjorna är på väg till eller från Finland. På andra sidan vattnet tornar Lidingö upp sig. Bakom gasklockan till vänster ligger Hjorthagen. Jag brukar också se gula lyftkranar, eftersom det byggs överallt i närheten. Det talas till och med om en ny stadsdel.

Häromdagen räknade jag stjärnorna i Karlavagnen och då funderade jag på om jag skulle vilja lära mig fler stjärnbilder än den enda jag kan. Orions bälte kan jag också, fast ändå inte eftersom jag inte vet var jag ska leta.

Dressed for success?

2011-09-03T13:07:00.014+02:00

Jag satt häromdagen och läste min tidning, en dag som så många förut. Och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt, som en efter en har tagit slut... (Text: Wiehe)

Nä, det där stämmer inte riktigt - jag hade ingen tidning. Men jag låg i soffan och tänkte på just detta, när jag vaknade kvart i sju i morse. Efter att ha gått igenom allt olyckligt jag kunde komma på - och studerat mina naglar under en hel timme - mindes jag hur det är att ha försprång på världen.

Det är känslan som infinner sig när man går ut tidigt på morgonen, före de flesta andra. Det är en känsla av förnöjsamhet över att redan vara på språng (varför är det inte fint att sova länge?) och tanken på hur mycket som är kvar av dagen efter detta "duktiga".

Duktigheten är ändå underordnad. Att gå ut och promenera i morgonfrisk luft medan det ännu är folktomt - och kunna vara i lugnet innan kaoset sätter igång - är alltid en god idé. Sannolikheten för att jag skulle gå från tanke till handling var ändå liten, men drygt fem minuter senare stod jag faktiskt i daggfuktigt gräs på Ladugårdsgärdet.

Men allt var inte som det brukar. Okej att det råder toalettbrist på Gärdet, men fem nya bajamajor på rad?

Jag passerade rader av vita tält som liknade Ku klux klan-klädseln, och undrade om innehållet kunde vara lika förrädiskt. Men att Skellefteå hade slagit upp ett tält verkade ändå ganska käckt; förmodligen var någon fredlig aktivitet på gång.

Detta var bättre än jag kunnat ana. Årets tjejmil går av stapeln denna dag och plötsligt stod jag ensam framför målfållan!

Roxettes gamla hit Dressed for success ljöd över fälten och de enda som var på plats var människor som fixade och trixade med saker - inga löpare. Jag var först och hade nu möjlighet att gå direkt på slutspurten och utropa mig till vinnare!

Men det skulle kunna bli pinsamt om fotografer dök upp, eftersom jag inte direkt var klädd för en så snar succé. Dessutom vore det kanske passande att låta de andra 30 576 kvinnorna från 23 olika länder få en chans! Jag gick vidare.

Starten hade tydligen inte gått ännu och jag var ju inte ens anmäld till loppet... Men det var nog bäst så, eftersom jag skulle ha blivit trött efter hundra meter. En grupp kvinnor vid en buss verkade inte ett dugg trötta. Alla hade blåvitrandiga små mössor på sig, några hoppade på stället och stämningen verkade munter. Lite konstigt ändå att vara på plats klockan åtta på morgonen om milstarten går senare på dagen. Aha! En reporter och en fotograf instruerade och jag förstod att kvinnorna skulle hamna i ett tv-inslag så småningom. Ständigt denna fyra! Jag ser den där runda fyraloggan på ett tak från min balkong.

Jag bestämde mig för att ta mig upp till den där höjden igen och äta frukost på nämnda balkong. Det är ju inte alltid man kan göra det en morgon i september. She´s got the look sjöng nu Per Gessle från en högtalare. Om det ändå vore så väl, tänkte jag, och lämnade kvinnornas äventyr bakom mig.

Singelhushållets helg

2011-08-31T23:50:00.038+02:00

Jag skulle skriva om singelhushållets helg, men sen tappade jag inspirationen. Vem bryr sig?

Framgång byggs dock inte genom att vänta på "magisk inspiration"- utan genom disciplin och tålamod. Säger de som är författare i alla fall.... Så jag ska illustrera singelhushållets helg, som jag har sagt, trots att det har hunnit bli sen onsdagskväll.

Såhär brukar det se ut hemma hos mig. Man kan förmodligen kalla mig tidningsmissbrukare. Jag älskar och hatar tidningar - och jag omfamnar de flesta. Dagstidningar, veckotidningar, månadsmagasin, facktidningar, gratistidningar, broschyrer osv. Någon kanske hajar till på Svensk Damtidning, men den köper jag också med jämna mellanrum. Jag är lite uppvuxen med den eftersom det var vad jag läste hos min farmor vid sidan av Allers, Hemmets Journal, Året Runt och liknande blad. Min farmor lever inte längre och för att göra henne rättvisa känner jag mig tvungen att tillägga att hon oftast övertog dessa tidningar av en annan tant/dam. Vid mitt sista möte med farmor fick jag plocka något ur hennes bokhylla och valde då två romaner: Klassiker av Moa Martinson och Erica Jong.

När jag som ung vuxen blev sjuk någon gång kunde jag köpa en skvallertidning som förströelse; då var det liksom legitimt. Men jag tyckte ändå att det var pinsamt, som om jag hade lagt upp en porrtidning på kassabandet, och gick inte gärna till närmaste affär! Tala om identitetsprojekt... Idag är det fortfarande lite genant med skvallertidningar, men jag har med åldern insett att få bryr sig om vad jag handlar. Jag följer oftast inga serier och såpor så skvallret fyller nog denna funktion - total avkoppling en stund.

I 20-30-årsåldern var jag en mer ambitiös tidningsläsare om vi talar nivå. Jag läste Amnesty Press när jag var aktiv medlem, tyska Der Spiegel, engelska The Economist och liknande. Min dåvarande sambo prenumererade på ett amerikanskt och ett tyskt månadsmagasin när vi var strax över 20! Och när jag var aupair i Tyskland prenumererade jag på samhällsmagasinet Tempus för att hålla mig ajour med de aktuella världsnyheterna, vilket stod i viss kontrast till övriga aktiviteter under året.

Tidningar ingår alltså i singelhushållets helg.

Detta var min fredagshandling. Inte direkt budget eller nyttigt - bara tänkt för en enda person. Färdigmat och så ost som jag är lite besatt av... Eftersom jag tröttnat på alla fryslådor jag ätit mig igenom blev jag lite nöjd över att hitta några nykomlingar. Nudlar med kött och grönsaker var menlöst, lax med pasta godare. Och ibland lyxar jag till det med halvfärsk mat - i det här fallet renskavsgryta och potatismos. (Hämtmaten behöver väl inte nämnas...) LAGAR mat gör jag nästan aldrig efter att jag flyttade, på grund av min lilla kokvrå med nästan obefintliga avställningsytor. Sen blev det en Svensson-tv-kväll, men inte riktigt: Sällskapet att ha fredagsmys med fattades.

Lördag: Fest och glam? Nej, jag fastnade i en bok och det var evigheter sen jag läste "en vanlig bok". Jag låg några timmar i gräset på Gärdet och läste (den sista sommardagen sades det) och hade med mig matsäck inklusive kaffetermos. På kvällen tog jag ett bad, fortsatte att läsa och till sist var boken slut. Vad var det som var så spännande? Infiltratören av Lasse Wierup.

Söndagen började lyxigt. Klockan 11 var det dags för brunch hemma hos min syster på Kungsholmen, och hon kan det här med att fixa. På bilden syns smoothies, juice, färskt surdegsbröd, fantastiskt goda nybakade kakor och lite annat. Då är inte äggröra och bacon på plats ännu...

Vi hade en annorlunda form av bokcirkel eftersom vi vanligtvis ses på kvällen. Sist vi sågs var i Nyköping, allhelgonahelgen i november förra året! Så länge brukar det inte dröja mellan våra träffar, men det har hänt mycket varierande saker i allas liv under denna tid. Nu diskuterade vi boken vi läst för länge sen: Yarden av Kristian Lundberg, som jag själv gav betyg 5. Jag orkar inte recensera den nu, men säger bara: Läs! Bokcirkeln är förstås också en anledning att ses, då det rör sig om en liten skara människor som har känt varandra sen tonåren.

Det var min helg. I all sin normalitet var den överhuvudtaget inte typisk.

En rad och en bild...

2011-08-30T11:35:00.007+02:00

Jag skulle skriva en rad och visa en bild - så som man gör när man har en blogg; i det här fallet en blogg som har återuppstått som fågeln Fenix ur askan trots att den flera gånger sagt farväl.

Att använda det vardagliga uttrycket "Jag har inte haft tid" roar endast mig och den jag känner väl, men detta tycks faktiskt vara sanningen. Återkommer nog ikväll...

Jag skulle inte bli förolämpad om någon kallade mig kroniskt ambivalent; det är snarast vetenskapligt bevisat.

Och var bor du då?

2011-08-28T23:55:00.013+02:00

Jag bor i den Kungliga Nationalstadsparken.

Så kan man ju inte säga! Det låter orimligt och högfärdigt. Men faktum är att det verkar som om jag bor där. Min gata finns med på kartan i broschyren ovanför som heter "Nationalstadspark - en historisk cykeltur", där man ger förslag på cykelrundor och sevärdheter.

I faktarutan slås det fast: "Grunden i Kungliga Nationalstadsparken är Djurgårdsmarken." Men även bostadsområden ingår alltså i den yta man har bestämt sig för. Såhär tjusigt beskrivs mina kvarter under punkt 20 på kartan:

"Gärdesstaden från 1930-talet är ett av de tidigaste exemplen på funktionalismens stadsplanering. Centralt i området ligger Tessinparken. Parkens södra del har en formell och barockliknande plan medan den norra delen har en friare, naturinspirerad komposition."

I denna stadsdel - trivsam men högst alldaglig till det yttre - vet jag exakt vad någon är villig att betala för 28 kvadratmeter.

I huset bredvid såldes nyligen en etta, lika liten som min, för 1 795 000 kronor. Det kan förstås ha varit en lägenhet med högre standard, men ändå: Jag har åtminstone badkar och balkong och bor högt upp, vilket är plusfaktorer på den marknad där jag ej ingår. Mitt hus är nog ett av få hyreshus i området.

Plötsligt fick jag en fånig tanke: Tänk om jag är fattigast av alla i den uppenbart exklusiva stadsdelen! Men det finns självklart fler kameleonter; skenet bedrar oftare än man tror. Man ska också betänka att Stockholms bostadsmarknad blivit alltmer extrem. För en 37-åring i en annan del av landet skulle min bostad knappast varit något att skryta med! Själv har jag inget emot rollen som kameleont - den kan vara till nytta.

Prisexemplet är inte unikt. 64 107 kronor per kvadratmeter är visserligen en ansenlig summa, men inget som en stockholmare av idag höjer på ögonbrynen för. Hade det varit jag som sålt den där lägenheten hade jag haft ett torp om en vecka! Men nu gäller det att ha tålamod.

I morgon ska jag berätta om singelhushållets helg.

Tåget är tillbaka

2011-08-24T00:21:00.005+02:00

Avfärd.

Jag vill ändå ha tåget överst på bloggen igen, eftersom det är en bra symbol för att vara på väg. Jag tänkte skriva en text om just detta: Att vara på väg.

Det var väl trevligt med mina gröna saker till hemmet nedanför, men det skulle kunna ge intryck av att det handlar om en inredningsblogg och så är inte fallet. Det gröna handlade både om mina nya inköp och om roller vi spelar... tar... eller får. Den här bloggen (som jag försöker att avsluta) handlar om livet. Herregud så pretentiöst. Jag kan liksom inte skriva det som programförklaring, men så är det.

Tåget på bilden ovanför åkte jag faktiskt med. Högst konkret. Jag lämnade Stockholm för att söka mig en ny plats. Men det är knappast läge att investera i ett pittoreskt hus, ett torp, en stuga eller ens en liten bod. Kanske kan jag hyra ett torp så som jag gjorde en gång?
Men det kommer inte att ske imorgon. Så mest handlade sökandet om att hitta nya vägar för skrivande och övriga saker som kan tänkas ingå i ett liv. Tiden rinner iväg.

Gröna kontraster

2011-08-21T22:57:00.005+02:00

Visst kan jag tycka om att strosa längs Karlavägens fina butiker och låtsas att jag hör hemma. Rätt som det är har jag köpt en exklusiv handkräm från Laura Ashley!
Den heter "Garden - Falling Leaves".
Hur mycket behöver jag en handkräm just nu? Har jag någonsin köpt en riktig handkräm?!
Hur många tusen saker står högre på livets - i det här fallet vardagens - prioriteringslista?

Men den passade så väl in i mina drömmar... så den var viktig i alla fall. Utan drömmar är man inget. När jag har pysslat i min blommande trädgård behöver jag smörja in mina arbetande händer. (Och de kan bli rätt torra av datorn också...)

Vi spelar alla olika roller i livet, eller hur?

Efter lyxshopping var det dags för en annan roll. Storhandling på Ica Kvantum, eftersom jag insett att glansdagarna med milanosalami från närbutiken är över...
Och vad skådar då mina grönblågrå?
Två fina muggar i min favoritfärg! (Jämför skrivbok nedanför.) Jag har faktiskt brist på muggar. Prislapp: 19.90 styck. När jag skulle hemåt kom verkligheten i kapp mig ännu mer: Med tung ryggsäck och två stora kassar fick jag motionera cirka 1,5 kilometer. Alla andra tog sina tjusiga bilar på jätteparkeringen utanför.

Det är kontrasterna som gör det.

Storytelling

2011-08-18T22:58:00.007+02:00

Konsten att berätta en historia.

Jag skriver och berättar historier. Sen får jag se var de hamnar någonstans.
Men jag filar på bloggen bakom kulisserna. Den som letar ser livstecken då och då.

Det gick snabbt när tåget susade förbi, men jag hann ändå se det: Mitt framtida hem.

Ior ville gärna vara med på bloggen. Okej, sa jag och visar hur det såg ut när vi reste iväg för att leta efter nya platser. Han var stolt över att han fick följa med mig för första gången.

Tintin var hemma och vilade upp sig efter sitt senaste äventyr. Det går ingen nöd på honom längre och jag har anat en viss skrytsamhet inför nykomlingen. Tintin har berättat om sina resor genom Sverige och att han dessutom har bott i USA. Jag vill inte favorisera någon utifrån ålder, och har även förklarat att en åsna, en ekorre och en älg är lika mycket värda.

När man lämnar fältet

2011-08-12T13:14:00.002+02:00

Jag skulle lämna fältet och finna en ny plats. Nu är jag ute och letar. Förhoppningsvis behöver jag inte återkomma, men verkligheten kan spela mig ett spratt.

Definitiva avslut är min sämsta gren. Jag kan heller inte lämna bloggen i sticket med två foton av mig själv längst upp. Det verkar överdrivet och skulle inte göra bloggen rättvisa.

Bli normal?

2011-08-10T01:49:00.001+02:00

Det här med skrivandet... jag vet inte längre. Kanske är det dags att avsluta nu.

"Kan du inte skriva något normalt någon gång?" säger jag till mig själv.
Men jag vet inte vad som är normalt på en sån här arena. Förmodligen det som majoriteten föredrar att läsa, och de texterna står långt ifrån mina.
"Du skriver för långt också, det är gammalmodigt!" klagar kritikern.
En sällsynt nykomling skulle kanske undra:
"Vad handlar dina berättelser om egentligen? Finns det ingen innehållsdeklaration?"

Jag inser att det är hög tid att lämna fältet och att finna en annan plats.

En överraskande portion vänlighet

2011-08-08T23:59:00.043+02:00

Framåt kvällen begav jag mig hemåt till Gärdet och min första uppgift var förstås att rädda Tintin! Jag gissade att han nog hade hämtats in från balkongen dit han föll, av mannen som bor i lägenheten. Det hade ändå gått två dagar. Men när jag närmade mig mitt hus blandades förvåning med fasa: Tintin låg kvar ute på betonggolvet!

Jag ringde på den aktuella dörren, eftersom mitt dystra tillstånd anade att det dolde sig en elaking i lägenheten. Han hade kanske läst min lapp men ändå låtit den värdefulla ekorren ligga kvar ute i regnet! Det mest troliga alternativet var kanske ändå att personen i fråga var bortrest. Tänk om han just tagit semester och skulle återkomma först om flera veckor! Det fanns inget annat att göra än att avvakta.

Någon timme senare knackade det på min dörr. Jag öppnade och möttes av en oväntad syn: En leende och något försynt man i trettioårsåldern sträckte fram Tintin med båda händerna.
Så oändligt vänligt! Att bemöda sig om att åka upp till sjätte våningen för direktleverans, vilket jag verkligen inte hade begärt.
- Han är ju inte ens blöt, trots regnet! Har du också varit bortrest? Så otroligt snällt, tusen tack! Du måste ha tyckt att det var oväntat med den där lappen. Lite barnsligt kanske med en ekorre... babblade jag på.
Men han tog det på ett skämtsamt sätt:
- Ja, jag letade ju först efter en kanin, och det regnade väl åt rätt håll. Sen la han till:
- Tack för lånet!
När han gick mot hissen stod jag i dörröppningen och ville ge mitt varmaste leende:
- Det var verkligen gulligt av dig, tack igen!

Och jag menade varenda ord. Jag blev så tagen av denna enkla vänlighet att jag själv blev överraskad. Jag ville inte att den skulle försvinna. Kanske hade de flesta gjort precis likadant - samma enkla manöver som mannen ovan?

Jag tvingades inse att jag inte längre tror "de flesta" om gott, utan förväntar mig opålitlighet överallt. När osjälvisk vänlighet skapar sorgsenhet är det något som måste förändras.
Jag kramade om ekorren som jag haft i många år och som varit trofast i tider av otrygghet.
- Sådärja! Nu är du hemma igen, vilken tur att det var en snäll kille. Allt kommer att bli bra ska du se. Du behöver inte vara ensam och ledsen längre.
Kompisarna på soffan blev glada över att ordningen var återställd, och jag behöver knappast en psykolog för att tolka mitt eget agerande.

Tintins ovissa öde

2011-08-08T12:41:00.018+02:00

I helgen råkade Tintin ut för något otäckt och jag vet inte hur det har gått för honom, så jag är ganska orolig! Jag hoppas att han inte har drabbats av bestående skada, men faktum är att jag inte ens vet om han är vid liv... Jag måste bege mig till Gärdet och göra allt som står i min makt för att rädda honom från ett orättvist öde!

Såhär idylliskt såg det ut tidigare i somras. Tintin är ekorren till höger. Älgen till vänster heter Alex.
Här har de just fått sällskap av nykomlingen Ior i mitten.

I lördags hade jag bråttom iväg. Jag skulle passa en tid i stan och titta på Prideparaden. Men jag ville lämna hemmet i hyfsat skick och skulle i sista minuten skaka överkastet från balkongen. Egentligen får man nog inte skaka därifrån, men det finns ingen annan plats så täcken och sånt brukar jag försiktigt hänga på räcket.

Alldeles för sent ser jag fallet. Tintin rasar från sjätte våningen ner mot marken! Han är lätt så han faller inte lika snabbt som en kudde, utan singlar ner som en tung fjäder. Jag gör mig redo att rusa ner för trapporna och hämta honom, men i sista sekunden faller han inte mot marken - han faller in på en balkong.

Först blir jag superstressad - åh, så opraktiskt just nu! Sen blir jag generad - hur i all världen ska jag förklara det där? Till sist blir jag orolig - tänk om lägenhetsinnehavaren inte är hemma. Ska jag då lämna Tintin åt ett ovisst öde och vara borta hela helgen?

Jag springer ner för att studera utifrån hur pass illa det har gått. Balkongerna har en springa mellan plåten och betonggolvet och däremellan skymtar jag honom! Det var tur i oturen för jag trodde att han låg på andra våningen, men det visar sig vara den första. Detta räddar mig från ytterligare en fadäs, nämligen att ringa på fel dörr hos någon prydlig dam i huset och riskera följande:

- Hej! Det ligger en ekorre på din balkong, ett mjukisdjur alltså. Jag råkade tappa ner honom när jag skakade mitt överkast.
- Nej, någon ekorre har jag inte sett till. Är du inte för gammal för att ha gosedjur? Dessutom får man inte skaka smuts från balkongerna!

Jag vill minnas att jag sett en ung kille på första våningens balkong och han kan säkert ta det med humor, så jag ringer på. Inget svar. Jag kan inte sitta hemma och vänta, men jag kan heller inte förhålla mig passiv till Tintins öde. Det enda raka är att skriva en lapp! Jag hinner inte fila på formuleringarna, men vad jag än skriver kommer meddelandet att bli dråpligt - framför allt då avsändaren är en 37-åring utan barn och familj. Ungefär såhär blev det:

"Hej! Jag bor på sjätte våningen och råkade absurt nog tappa en mjuk leksakskanin när jag skulle skaka en filt från min balkong. Den föll visst in på din balkong. Jag kan prova att ringa på senare igen. Om du kommer hem och det börjar regna kan du kanske ta in honom :-)
Hälsningar, Jenny Ullström på 6 tr. Ps. Jag kommer hem tidigast imorgon."

I all hast blandar jag ihop min vapendragare med en kanin! Så ovärdigt. Att jag skakade en filt var också en vit lögn eftersom jag inte vill riskera mitt rykte i huset.

Men nu har jag inte tid att reflektera över om mitt beteende är normalt. Det har inte bara regnat i Stockholm i helgen; det har kommit störtfloder! Sjöar har bildats på gatorna och mina skor har nästan förstörts. Måtte balkongkillen ha kommit hem och räddat Tintin från vätan!

- Det är väl ingen fara, du kan ju tvätta honom, sa mamma.
I ett kort anfall av pinsam regression ringde jag och berättade om händelsen, som trots allt var humoristisk mitt i det sorgliga. Hon var upptagen och svarade lite förstrött:
- Det ordnar sig. Det är klart att han inte har slängt honom i soporna.

Men Tintin kan ju ha drabbats av mögel och aldrig mer bli densamma! Ovisshet är det värsta tillståndet. Vad som helst är bättre. Jag hoppas att han återtar sin plats i soffan och att vi båda fått oss en tankeställare om hur kort och bräckligt livet är.

Vilse byter stadsdel

2011-08-07T17:12:00.016+02:00

Jag befinner mig på Kungsholmen, på en ganska exklusiv adress. Jag lånar nämligen lägenhet av min kära syster och svåger i helgen. Det är väldigt skönt att slippa sitt eget bo en stund. Där står jag nämligen inte ut. Ett av flera skäl är att jag inte ser mitt hem som hemma, och detta dilemma kan jag inte lösa i en handvändning.

Just nu skiljer det 9 timmar mellan min värld och lägenhetsinnehavarnas värld. Det där med tidszoner känns alltid märkligt - som om en överjordisk makt godtyckligt placerat ut oss i olika verkligheter.

Medan de glassar runt i Kalifornien vecka ut och vecka in har de generöst låtit mig pausa här när jag vill.

Anar man ett stråk av ironi med en bitter touch? Absolut inte! Här tar bitterheten semester, ocn jag är genuint glad för deras skull och för att de kom iväg på en spännande resa! Förutom att de i högsta grad behöver semestervila (tycker jag, och de håller nog med) ingår även ett viktigt uppdrag av internationell karaktär.

Själv är jag ytterst tacksam om jag för en stund slipper se mitt liv genom mina egna ting, vilket gör att sanningen i vitögat tar en paus.

Egentligen var detta hushållslån tänkt för min bror som också bor i huvudstaden fast på färre kvadratmeter än jag (!) men han har ännu inte gjort anspråk på Kungsholmsövernattning i trerummaren. Själv hade jag sagt till min syster:
- Nej, för min skull behövs det inte! Jag har ju egen lägenhet i Stockholm nu. Det var skillnad förut när jag bodde i Nyköping och lyxade med storstadssemester!

Tillåt mig att småle. Åt alltihop. Jag hade liksom trott att saker skulle flyta på av sig själv, bara jag fick ett miljöombyte av relativt drastisk natur. Då skulle det nog ordna sig; förnyad energi skulle komma inifrån och positiv input utifrån!
- Det blir en tillfällig anhalt för nystart och bättre gemenskap, sa jag i våras.
Tillfälligheten börjar nu bli obehagligt permanent och nystarten syns heller inte till.
Så rotlös som nu har jag aldrig känt mig i hela mitt liv.

Med detta sagt är Kungsholmen - omringad av vatten - ändå stans bästa stadsdel, eftersom det var hit jag flyttade när jag var 20 och härifrån har jag "lärt mig Stockholm". Jag har tidigare känt mig mest hemma på denna ö och i Vastastan, men nu är jag vilse överallt. Dessutom har jag upptäckt att många platser känns olustigt nostalgiska. De är värda ett turistbesök, men de hör inte till nutiden och framtiden!

Jag är rädd att jag flyttade av fel skäl: Naiva, nostalgiska och flyktartade :-(
(Undantagssmiley, för här behövs den.)
Visst var jag färdig med mitt kvarter i småstan, men världen är ju stor...

Nyss blev jag påmind om hur det är att tillhöra ett sammanhang. Ni vet väl att det är livsviktigt? KASAM = Känsla av sammanhang. (Eller hur, psykologer/sociologer!)
Det kan röra många delar av livet och innebörden är förstås mer komplex, men något positivt sammanhang är viktigt i alla fall. Idag fick jag ett trivialt exempel:

Jag gick in på Ica här bredvid och närmade mig kassan. Det gjorde också en kille som skulle jobba i kassan. Han passerade mig och hälsade på ett besynnerligt vis:
- Men tjena! Hur är läget, allt bra?
- Eh.. ja, tack.
Han skyndade vidare men jag förstod direkt: Han hade misstagit mig för min syster, och tyckte kanske att det var ett tag sen hon syntes till.

Detta är definitivt jag.
Förra året på samma plats.

Det är inte första gången sånt händer. Jag har tidigare blivit förväxlad på hennes stammiscafé, och hon har råkat ut för samma sak i mitt före detta bostadskvarter i Nyköping. (Den behagliga stamkundskänslan har jag skrivit om flera gånger tidigare.)

Om samtalet inte sträcker sig längre än till artighetsfraser som markerar igenkänning så känns det lite överflödigt med en förklaring.
- Vänta, stopp! Nu tror du säkert att jag är hon. Men jag vill betona att jag är jag. Och att vi är tvillingar.

Detta inträffar förstås bara när man kommer ensam och i vardagsmöten på en ytlig nivå.

Så vad handlar den här texten om egentligen?

Låt mig sammanfatta: Hemkänsla, tillhörighet, identitet, mående, vardagsförvirring, saknad och storstadsliv. En slags betraktelse över nuläget med andra ord.

Bristen på fasad får man på köpet, men det är definitivt ingen dagbok.

Försvunnen

2011-08-05T13:45:00.003+02:00

Det var en kväll då människor sjöng allsång i Stockholm. Jag tittade ut genom fönstret och förstod att det hade varit en dag som folk kallar fin. Det var luftballongsväder. Jag betraktade den ena ballongskapelsen efter den andra, men alla var mig likgiltiga.

Plötsligt förändrades någonting i luften: Där fanns han ju, alldeles framför mig! Den glada kaninen var tillbaka. Minns ni honom? Detta var ett gott tecken: Han hade återvänt!

Men varför kom han inte närmare? Sist hade han så lekfullt svävat framför mig, så att jag fick tid att både skratta och fota. Trots att jag genast sprang ut på balkongen blev han nu suddig i konturerna.

Värst var det bortvända ansiktet. Jag väntade på det glittrande leendet, men blev alltmer orolig. Vad var meningen med att flyga förbi här utan att ägna mig en blick? Det kändes falskt på något vis. Det hade varit så lätt att snurra runt och visa sitt bästa jag, för att det som var skört inte skulle bli förstört.

Men han fortsatte vidare utan ett ord. Tydligen reste han iväg till en vackrare plats, och någon vägbeskrivning fick jag inte. Det var oändligt sorgligt.

Någonstans i Sverige

2011-07-30T13:34:00.003+02:00

Genom ett fönster.

Jag passar på att säga hej medan mitt mobila bredband lyser blått i Rimforsa. Jag tycks tillbringa ovanligt mycket tid i Östergötland. När tågen fungerar bra är färdmedlet det bästa. Nu sitter jag på Kustpilen på väg mot Linköping och förutsättningarna är optimala: I min vagn är jag ensam just nu, stolarna är rymliga och jag har fönsterplats vid ett bord. Tystnaden är viktig - motsatsen kan göra en resa till en mardröm.

Helst hade jag velat fortsätta att åka i all evighet medan landskap passerar förbi - inte byta till X2000 mot Stockholm om en stund. Jag har allt jag behöver: Smörgås, mandelskorpor, frukt, cola, vatten, böcker, skrivmaterial, sjal och stumpor om det blir kallt, dator samt tilllgång till kaffeköp.
Men snart går livet vidare.

Läget?

2011-07-29T17:13:00.001+02:00

Det är inte hit jag ska imorgon. Jag ska tillbaka till Stockholm, och känner mig måttligt entusiastisk. Men lägenheten och mina tre arma blommor måste få ett besök. Sen krävs det något radikalt.

Sommarkontrast, vardagsbrist, stiltje och rannsakan

2011-07-28T01:31:00.008+02:00

Jag befinner mig i Timmernabben nu. På morgonen går jag ut och flaggar norskt för katastrofens offer och för hela vårt grannland. Jag tänker också på min släkt i Nordnorge och på att mamma är där just dessa dagar, som präglas av det overkliga terrorattentatet.

Jag och min bror passar hus, katt och blommor. Här har vi urtypen för en sommaridyll, vilket gör livets kontraster än märkligare.

Om jag bortser från tragedierna i världen (!) så har den senaste veckan varit en sommarbubbla, som jag önskar att jag kunde införliva mer i vardagen. Man kan ju inte leva i en bubbla, men att plocka med sig delar därifrån vore fint. Vardagsliv förresten; det känns inte som om jag har en vanlig vardag. Året hittills har varit flyktigt.

Den senaste veckan började i alla fall med en otippad och fin minisemester, som livade upp men gav eftertankar. Idag har ytterligare tre dygn passerat då jag lyckats avvika från mina vanliga (trista) tankespår, och inte tagit ställning till någonting.

Här "på landet" har jag inte tänkt så mycket alls utan mest strosat omkring... i en blandning av lugn och rastlöshet. Inget av mina projekt på önskelistan har påbörjats, och någon deckare har jag heller inte läst. Vilka är alla människor som plöjer deckare på sommaren?

Några stunder har jag reflekterat över saker i en "klok bok" (dock utan att hitta svar på personliga dilemman), och i dag stod jag i morgonfuktigt gräs för att göra de Qi-gong-övningar jag minns liksom klassiska stretchövningar. Min brist på motion behöver kompenseras och jag försöker att få bättre sinnesro, vilket höll i sig en stund. Trädgårdsgränsen har jag bara överträtt för att cykla ett par hundra meter till affären och för att kolla brevlådan.

Att vårda mammas blommor och växter både ute och inne är dock ingen barnlek. Jag har räddat orkidéer från drunkning, plockat vissna blad och blommor i timmar, vattnat, analyserat läget genom fingrar i jord - allt för att uppnå bästa möjliga resultat vid ägarens hemkomst. Man måste också ha koll på om katten Disa dyker upp varje dag, och så tillkommer lite vanligt hushållsarbete. Inte mer än så.

Förutom den extremt opålitliga uppkopplingen med mobilt bredband här, har jag velat pausa från ständig datortillgång. Jag har också fått hjälp med att formatera om min dators hårddisk (?) och att byta Windowsprogram, vilket är en nervpirrande historia i sig.

När jag sorterat bland mina bilder i det nya bildprogrammet blir det mer aktivitet här! Om man har en blogg ska man uppdatera ofta, tycker jag, men efter tre år är jag fortfarande osäker på om bloggandets form och format är något för mig...

Som en okär gammal bekant börjar oron att återvända i rask takt, men trägen kanske vinner någon gång. Att jag ska tillbaka till Stockholm snart känns märkligt! Vad gör jag där egentligen? Nåja. I morgon är en ny dag och om framtiden vet vi ingenting.
Klyshor rymmer ett mått av sanning och är tillåtna på sommaren. Jag orkar inte uppfinna hjulet alla gånger.

Annorlunda nummer 29

2011-07-24T15:54:00.002+02:00

Nice couple on the countryside.

Den här veckan, som tydligen har nummer 29, har varit ganska märklig och överraskande - med både toppar och dalar.

Några dagar har tillbringats vid Bråviken, som omges av ett mäktigt landskap. Om jag hade ett hus med lite sjöutsikt skulle jag gott kunna bo där! Jag börjar känna till platserna runt den där Östersjöviken nu, som ligger några mil utanför Norrköping. Både norra sidan, "Kolmårdensidan", och södra sidan, Vikbolandet, har besökts. Det går en snabb bilfärja emellan.

Nu befinner jag mig i Norrköping (tillbaka i min gamla favoritstad, där jag dock aldrig har bott) och väntar på en buss som ska ta mig söderut. Jag sitter självklart på ett café och råkar hamna näst intill Marcus Birro, som är den enda "kändis" jag känner till som bor i Norrrköping. Att han är författare är dock det viktiga i sammanhanget. Han ska visst flytta till Stockholm snart, läste jag någonstans. Så som folk gör...

Återkommer med fler bilder.

Tidigare besök i trakterna:
Våren 2011 Vintrigt och folktomt längs vattnet.
Sommaren 2010 Lite Göta Kanal och Slätbaken (nästa vik!)
Sommaren 2010 Utflykt till Sankt Annas Skärgård regnade bort.

Det var en gång på Öland

2011-07-18T23:49:00.000+02:00

I Vickleby.

Haga Park.

Våffelcafé.

Bejershamns naturreservat.
Somliga promenerade långt ut.

Jag satte mig på en bänk och tittade ut över Kalmarsund.

Och försökte vara medvetet närvarande.
Personlig favorit i repris.

Årets första teater

2011-07-18T14:25:00.003+02:00

Igår kväll gick jag på min första teaterföreställning i år. Det var verkligen hög tid!

Plats: Solursparken i Vällingby.
Föreställning: Det sitter någon på vingen.
Arrangör: Parkteatern, Stockholms stadsteater. I samarbete med Little Creek Production och Teater Brunnsgatan 4.
Inträde: Gratis.
Plats: Bänk längst fram.
Mat: Picknickstuk.
Sällskap: Sara och Helena.
Väder: Regn i luften, ibland droppande, men stämningsfullt.
Omdöme om upplevelsen: Mycket gott! Det var en dramatisering som utgick från Allan Edwalls sånger och Kristina Lugns texter. Komisk, tänkvärd, överraskande, vemodig, absurd - med bra skådespel, sång och musik.

"Det här har jag inte gjort på minst fem år", sa jag om Parkteater-aktiviteten.
Det är en fras jag yttrar ganska ofta, vilket inte är så konstigt eftersom jag flyttade till Nyköping sommaren 2006. Jag går också omkring och ojar mig över nya byggnader och etablissemang i stan, som en gammal tant: "Tänk så annorlunda det ser ut nuförtiden!"

Jag har varit tillbaka i Stockholm exakt tre månader, men det där med att höra hemma är en knepig sak.

Simplicity

2011-07-16T16:55:00.013+02:00

Enkel frukostlunch
- minus arbetet att hålla reda på äggens koktid.

Det här var igår då förmiddagens kompakta regnväder var så kravlöst, men framåt dagen övergick vädret till växlande molnighet. Typiskt.
Idag är det mer uppenbart grått så måltiden blir ungefär densamma. Och bloggen kör en lightversion, tills de briljanta idéerna och formuleringarna tagit form.

Ja, just det, mitt struktur- och layoutprojekt för bloggen är ju inte klart än!

Nu kom jag på en passande jämförelse med lärarjobbet:
Det här är en dag då man bara vill göra rutinuppgifter; som att rätta prov där svaren är rätt eller fel och resultaten kan föras in prydligt på rad i en klasslista. Alternativt ha en lektion där alla elever är upptagna med något de redan påbörjat och håller sig lugna... Skönt!

Men ofta måste man bita i det halvsura äpplet och ta tag i större - och på sikt mer tillfredsställande - uppgifter; som att bedöma skrivprojekt, hjälpa 20 personer samtidigt men individuellt (!), eller planera en kurs för framtiden.

Det som väcker motstånd är allt som kräver beslutsamhet och kreativitet - men det är också roligast och mest meningsfullt! I det stora hela.

Väderhumör & förväntningar

2011-07-15T10:35:00.006+02:00

Igår kväll halv elva.
Ännu ett försök att fånga solnedgången från min balkong.

Fredag morgon - vy från samma balkong.

Igår skrev jag att den här dagen kunde bli färgsprakande - rent hypotetiskt. Men när jag tittar ut genom fönstret blir förhoppningen en smula komisk. Det finns emellertid en viktig faktor att ta hänsyn till! Man måste skilja mellan det yttre och det inre i livet:

Vackert väder = harmoniskt humör = inte sant.
Ruskväder = dåligt humör = inte sant.

Det kan ju vara sant, men att lägga sitt dagliga öde i vädrets händer vore ytterst opålitligt.

Kravlösheten definierad.

Jag är en höstmänniska. Tänk den klara luften, lövens färgskiftningar och höstsol i kombination med en nystartskänsla. I bästa fall. November kan vi lämna därhän.

Det betyder inte att jag avskyr sommaren; en fin dag i gott sällskap är alltid något extra. Det finns saker som bäst låter sig avnjutas sommartid: Picknick i gräset, båtliv, uteserveringar, barfotaliv, grillning, syrener, doftshersmin, och känslan av att allt vilar en smula - även om många människor semesterstressar.

En helgrå sommar i vårt årstidsbundna land vore därför inget vidare, men hade jag haft de där regnkläderna och de blommiga gummistövlarna som står på önskelistan, så skulle jag kunna ta en morgonpromenad utan att klaga - över vädret alltså.

"Dåligt" sommarväder minskar lyckokraven. Det vore förstås synd om jag hade en solberoende aktivitet inplanerad tillsammans med man och barn på semestern. Men nu har jag varken aktiviteten, mannen, barnen eller semestern. Jag hade föredragit det där framför egentid, men när fakta nu läggs fram i ljuset är det inte fel på den här dagen i sig.

Den kräver ingenting - den bara är. Utan förväntningar kan den rentav överraska.
Jag öppnar balkongdörren för att få in frisk luft; regnet strilar och en musikkår verkar spela upp sig inför vaktparaden vid Stockholms slott.

Hoppet om en färgsprakande dag har inte övergett mig än.

This is a corner of life

2011-07-14T23:06:00.009+02:00

Det här är en god ekologisk delitallrik.
Bäst var det konstigt gröna i mitten.

Plats: överpopulära Rosendals Trädgård.
Men idag var det relativt lugnt.

Det var jag, syskonen från stan -
och så mamma på Stockholmsvisit.
Jag pekade ut en fingerborgsblomma.
- Duktigt att du såg det! sa den växtkunniga uppmuntrande.
Sen gick vi till Waldemarsudde som visar utställningen Fashion Stories,
av designern Lars Wallin.
"Barnen" i sällskapet valde dock att pausa i parken.

This is a corner of a larger field.
Ganska festligt.

Efter dagens somriga Gärdet-Djurgårdsrunda sitter jag in a corner of my appartment. Det är inte en festlig kväll. Trots att kronprinsessan fyller 34 och firandet från Öland visas på tv.

Men plötsligt kommer en ljuspunkt i urvalet av artister: En operasångerska sjunger Händel - så välbekant att jag måste ha hört "låten" flera gånger vid en föreställning, någon sommar när jag jobbade på Drottningholmsteatern. Jag googlar på 2001 och tror att jag får en träff med operan Julius Ceasar, där Malena Ernman tydligen hade en av rollerna. Viss nostalgi!

Nu har jag gjort ett trevligt urval ur verkligheten, så därför är det hög tid att sluta innan jag halkar in på något annat!

Jag funderar på vart jag kan åka billigt för att komma iväg från stan, som jag otacksamt nog inte uppskattar på rätt sätt i nuläget. Det kanske blir ytterligare en tur till Småland i sommar, men huset är inte ledigt den närmaste veckan i alla fall. Kanske dyker det upp nya möjligheter i morgon...
Rent hypotetiskt skulle det kunna bli en färgsprakande dag.

Obegripliga saker

2011-07-13T00:10:00.005+02:00

Två oöppnade burkar Spiskummin på min kryddhylla, att jag varje år planerar att köpa regnkläder utan att det blir av, att flera av mina nyframkallade foton blev så pass bra med en enkel kamera, varför jag inte sätter ut Blocketannonser trots att det är tre månader sen jag flyttade, nyttan med alla ord jag skrivit, hur man hanterar saknad, varför människor uppdaterar facebook så ofta när de är på tu man hand med en annan person, hur folks liv kan förändras av en enskild bok, hur man orkar jobba som expedit i en exklusiv affär där det sällan kommer kunder, livets mening, väderprognoserna, att många människor blir tryggare med åren, varför en helikopter cirklar över hustaken halv tolv en tisdagskväll, hur löjligt nöjd jag blev när jag kom på att jag kunde titta på Morden i Midsomer och hur tomt det kändes efteråt, hur jag ska sätta upp saker på väggar när det krävs en slagborr, att man inte kan dra ner fönstren på de nya tågen, konsten att bryta en vana, varför man inte pratar med den andra personen i en trång hiss när man ska färdas sex våningar ihop, hur många halvlitersflaskor dryck som säljs varje dag, varför folk är så rädda för att mista sin smartphone men tar närstående för givet, att jag haft två bilar och en moped men nu återgått till ett SL-kort, första halvåret 2011, när solen egentligen går ner, framtiden, hur någon kan sitta på en balkong och skriva i mörker vid midnatt.

Hemgjord trädgårdsterapi

2011-07-10T22:39:00.005+02:00

DEL 1: Plocka vinbär

Uppgift: Plocka vinbär från en vinbärsbuske.
I barndomen hade vi både svarta och röda, minst tio buskar.
Jag har väl inte plockat sen dess = nostalgi.

Man måste ta hela grenen - inte bara bären, lärde min farmor oss.
Då skulle det visst bli bra skörd året efter.
Det dracks mycket vinbärssaft på den tiden.
Ibland blir det lite pilligt och blad kommer med.

- Oj! Det var ambitiöst, sa mamma.
Jag hade visst finrensat vinbären lite i onödan.
Men det blev åtminstone stiligt.

DEL 2: Rosklippning

Uppgift: Klippa bort alla vissna rosor.
Ibland var det svårt att bedöma bland de vassa grenarna,
så jag gjorde något enstaka nybörjarmisstag.

En sån här ros ska förstås vara kvar.

Knoppar väntar på att slå ut.
Nytt och fräscht ska det vara...

Jag tror faktiskt på trädgårdsterapi som en hjälp på vägen till ett bättre mående. Det verkar vettigt att jobba - lugnt och metodiskt! - med något konkret och naturligt som ger ett tydligt resultat. Det blir en nyttig kontrast till abstrakt tankeverksamhet, som kanske är negativ, deprimerad eller har snurrat för fort - som i det vida begreppet "utbränd".

Att vägen framåt är individuell i en flora av metoder behöver väl knappast tilläggas, men jag gör det ändå för tydlighetens skull.

Den här julidagen fick jag i alla fall några uppgifter av mamma, men jag får väl ge mig själv ett minus på mindfulnesskontot (!), eftersom jag var så medveten att jag ville dokumentera processen och visa upp efteråt. Så tidstypiskt! Istället för att filosofera över viktiga ting; såsom tidens gång, livets mening, det eviga kretsloppet i naturen och framtida mål. Nåja, lite höga krav kanske.

Poängen är nog att inte tänka så mycket alls utan att mest göra, känna, iaktta och allt det där. Sen kanske lite klokskap kommer under tiden, liksom undermedvetet...
Jag skulle gärna vilja åka iväg några dagar (minst!) till en "läkande trädgård" av något slag, och testa något som är nytt för mig.

Det har blivit alltmer tydligt hur mycket jag saknar naturen och landet. Att jag ändå bor i storstan just nu har andra orsaker, varav några har nämnts tidigare, men det är förstås meningen att hälsan ska gynnas. Allt låter sig inte ordnas så kvickt och lätt som man skulle önska - så är visst livet.

Hejdå på ett tag!

Klockan 22.38. på balkongen med en svagt rosa himmel i fjärran.

Ett gott försök!

2011-07-10T16:19:00.015+02:00

Hemresa utan hemkänsla

Anar man en ton av missbelåtenhet här och där?

Det gör åtminstone jag - och då är det ändå jag som skriver...

Här kommer ett gott försök att göra ett positivt urval ur verkligheten.

Tre bra med huvudstaden

1) Jag kommer till Stockholm framåt midnatt en lördagskväll. På centralstationen och tunnelbaneperrongen är det mer folk än vad det kan vara en lördag klockan 12 mitt på dagen i en småstad. Det ger en viss trygghet. Människor av alla sorter är på väg någonstans - bort eller hem. Återigen får jag en lätt livspulschock! Det är visserligen en hemtam miljö, men jag är ändå inte riktigt van vid den mängd av intryck som slår emot mig, vilket förr var min vardag. Men jag påminns om att jag ofta upplevt något behagligt med att vara en bland många människor - i synnerhet där kontrasterna är stora och det finns mycket att titta på - om man lyfter blicken.

Typbilden av Stockholm?
Om man inte såg mer än såhär vore det ju inget vidare.

2) När jag vaknar denna söndag öppnar jag balkongdörren och hör i tur och ordning tre uppfriskande ljud: Fågelkvitter, operamusik från någons lägenhet samt en riktig orkester. Den sistnämnda måste vara Livgardets dragonmusikkår (googlat) som tycks utgå från en av alla Försvarsbyggnader några kvarter härifrån. På lite avstånd hörs också biltrafik, men det stör mig inte mycket. När jag har balkongdörren stängd känns det ibland som att sitta i ett tyst högt torn! I sin lilla låda...

3) Mataffären några minuter bort öppnar klockan 7 på morgonen, vilket botade mitt tomma kylskåp. Det lär visserligen vara en av Stockholms (Sveriges?!) dyraste närbutiker, men utbudet kompenserar en del. Att det finns cirka tio sorters salami som är "ganska färsk" hör inte till mina basala livsbehov, men kan pigga upp en aning.

Om att hitta sin plats

Jag har nog inte försökt tillräckligt än, men Stockholm är kanske lite väl kallt för mig ändå. Jag syftar inte i första hand på att det är en storstad utan på atmosfären, stämningen, statusjakten... Det är ändå en relativt liten storstad med risk för likformighet. På den positiva listan står: Kulturliv, folkliv, caféliv och närheten till allt.

Men det är en sak att vara på besök någonstans. Att bo, att vara hemma och att trivas med sin situation - det kan ta sin tid! Flera faktorer är ju viktiga för att ha ett gott liv och man ska förvisso "styra sitt liv själv", men man kan inte ensam påverka allt....Jag tror att man under goda omständigheter och i perioder kan bo lite var som helst, även om man kanske passar bäst i en viss miljö.

Detta är mitt tredje liv i huvudstaden, men kanske var jag klar här redan för fem år sen? Än så länge har jag inget svar. Att jag gett det en chans igen var säkert inte fel, men min nuvarande plats är förstås en tillfällig anhalt...!

På Öland.
Gärdet i Stockholm är också bra,
men det är inte "landet".

Två från ön i öster

2011-07-07T23:31:00.002+02:00

Somrigt och stilla i ett naturreservat.

Rårört, hemlagat, gediget .
Och trädgårdsservering.

På andra sidan sundet ligger ön som börjar på Ö. I förmiddags gick en utflyktsbil dit, och det var tur för annars hade jag nog aldrig kommit iväg och lyckats få några bra stunder idag.

Mårbackan och nya sommarupptäckter

2011-07-06T22:46:00.004+02:00

Det här är min pelargon, men den såg inte ut så när jag såg den sist.
I februari när blomkraken hade tappat formen i min lägenhet
tog mamma med sig några skott hem till detta hus.
Döm om min förvåning när jag nu ser "min" pelargon i jätteblom.
Vet dock inte om jag ska släpa den till Stockholm.
Bortsett från att den är tung och otymplig,
är det knappast min förtjänst att den är så välskött och
grönskar igen.

Sen gick jag ändå på upptäcksfärd i trädgården.
Jag hittade gula stockrosor.
De lilafärgade hade inte kommit upp än.
Tvätten i bakgrunden är väl sommarmässig.

Lite örter att jobba med.

Plötsligt fann jag en ny häst på den gröna uthusdörren.

Nymålade klassiska stolar.

Stilleben på trappa.

Nyvattnad blomsterprakt på en stensvamp.

Praktiskt ordnat så att man kan servera sig mat och dryck
på uteplatsen.

Här kan man visst också sitta nu,
efter röjning bland buskar på platsen.

Innestolar har hamnat ute och det är ju fint.
Men om det börjar regna får man vara snabb.

Förutom den enkla uppgiften att såsa omkring i tillvaron har jag idag putsat fönster.

Juli - vilken sommar då?

2011-07-05T20:05:00.007+02:00

Oavsett hur sommaren ser ut åker jag alltid till Timmernabben i Småland. Förr hände det att jag stannade någon vecka, men nu blir det kanske bara några dagar. Sist jag var här var det jul, och ni minns ju hur mycket snö vintern gav.

Nu är det blommor och grönska, och tisdagsvädret har varit soligt. Det har förändrats lite i trädgården, men i år orkar jag inte ta några nya foton. Det blir en kortfattad repris från 2009-2010, eftersom det passar väl ihop med min sinnesstämning. Inte mycket nytt har hänt sen dess ändå! Önskvärt vore förstås om sommaridyllen ute inte skar sig så mot icke-idyllen inuti. Men ett geografiskt avtryck kan jag ändå lämna:

Samma gamla ros.

I detta rum sitter jag just nu.

Men i en tvåsitssoffa, om man ska vara petig...

Min syster och mor tar en hurtig kvällspromenad.

Själv föredrar jag visst skuggan.
Kan jag inte vara lite glad och käck?!
Jodå, absolut! När det finns goda skäl.

Allsång på Skansen i bakgrunden... pust!

Snart ska jag fortsätta med nedan nämnda "bloggprojekt". Än så länge finns Timmernabben som en egen ämneskategori, men det vore lite väl slött som uppdatering att bara länka dit... Bäst att jag återkommer hit när jag har något att säga!

Konsten att rikta ljuset åt rätt håll

2011-07-02T17:48:00.005+02:00

Nu har jag bestämt mig. Idag ska jag förbättra bloggen Jennys rum. Ja, alltså, texterna finns ju kvar men kategorier, ämnen, presentation och mall ska bli bättre.

Egentligen vill jag ha en egen hemsida i stället, men det måste jag få hjälp med. Jag kan knappt byta mall på ett vettigt sätt, så den nuvarande konstnärliga (lite självironi) får hänga med en stund till.

Däremot kan jag strukturera, konkretisera, förenkla och allt det där. Något har jag väl lärt mig fram till 37.

Bloggen ska bli tydligheten själv! Helt i enlighet med min personlighet, med andra ord...

Det är viktigt att rikta ljuset åt rätt håll.

Nu finns det bara två hinder för dagens seriösa hobbyprojekt:

1) 29 grader i Stockholm i skrivande stund. Fastän jag bor mot norr är det varmt i lägenheten, trots öppen balkongdörr.

2) Bristande uthållighet. Det har inte enbart med min karaktär att göra, utan med den stora textmassa inklusive bilder som finns på bloggen, så jag får nog räkna med flera dagar.

Varför är jag inte ute och solar och badar istället?
Det är inte min melodi. Bada går ju an, men jag är inte på humör. Bästa botemedlet: Sätta igång med ett kreativt textprojekt.

Den som söker ska finna...

2011-07-01T16:23:00.006+02:00

Aktivt balkongliv 2009.

Det skiljer nästan exakt två år mellan dessa foton. Datorn är densamma, mobilen likaså och båda bilderna är tagna en fredagseftermiddag. Men idag har jag en kaffekopp i stället för ett vinglas och balkongen är förstås utbytt. (Vid det första fototillfället arbetade jag faktiskt, men det var som sagt "relativt sent" en fredag...)

Tappert försök till balkongliv 2011.

Den som söker ska finna, sägs det... Och det finns en fördel med mitt nuvarande norrläge: Jag kan se vad det står på datorskärmen utan att bländas av ljuset! Ändå är det lite för ljust, men det kanske är för att jag aldrig använder solglasögon.
Fortfarande brister det rejält i mysighetsfaktor i och med avsaknaden av blommor och annan positiv rekvisita - kanske gott sällskap! Då hade jag åtminstone en katt.
Men att jag vågar sitta där ute på min höjd är ett klart framsteg.

Finn ett fel!

2011-06-30T18:43:00.007+02:00

Klicka på bilden för att se tydligare.

Jag har köpt några nya kort som jag tycker om. De är inhandlade på olika platser och det gör ju inget, men det finns något som skaver här - något är fel!

Idag hade jag stämt träff med en god vän på Kulturhusets terrass längst upp. Det är ett bra ställe för sommarhäng, och vi fick till en snabbfika. (Tack!) Men hur förtjust jag än är i det där huset och hur vacker staden än är, så står jag snart inte ut längre!

När de 4 bilderna ligger tillsammans så lyser detta faktum ännu klarare. Det som stör mig är stadslivet i sig!! Jag har inte tillbringat en sommar i Stockholm på fem år. Nu har jag bott här i drygt två månader, och det behöver inte vara en så varm dag som denna sista juni för att konstatera:

Jag måste tillbaka till landet!

Då menar jag inte småstaden, utan just landet, eller åtminstone en plats med en lugn lantlivskänsla.

Det är klart att jag påverkas av sommarnostalgi, men nog har jag burit ved, eldat, skottat och kört bil under isande vintrar till hus vid skogsbryn och ängar. Är det redan dags att början om på nytt, frågar jag mig? Och hur ska det gå till?!

Snyft! Igår beställde jag framkallning av 150 foton att göra album och collage av - för att bearbeta det hela. Jag hoppas att fel snart blir rätt!

Självklart gnäller jag inte över att inneha en fint placerad lägenhet i Stockholm, men vem är jag mitt i detta?
Man ska vara tacksam, leva i nuet, absolut inte anslås av bitterhet, kämpa på och allt det där... men ändå: Kris och frustration!

Jag har hamnat i ett luftballongs-Mecka.

Det är väl ändå bra att ha vänner på nära håll, kan man tänka..? Jo, men dagens träff kom faktiskt från landet i Sörmland.

Plötsligt saknar jag precis allt jag inte har tillgängligt, och vad gör man då?

Väntar tills det går över... skriver en praktisk lista med för- och nackdelar... gråter en skvätt... Tja, jag gör väl det vanliga: Skriver något vemodigt.

När man vill bli överraskad

2011-06-28T21:14:00.003+02:00

Plötsligt var han bara där framför mig, som om han ville sprida glädje en stund...

... men snart försvann han över hustaken och var borta.

Det har varit en varm sommardag - inte i min smak. Det är allsångspremiär på Skansen, krav på uteliv och lyckade aktiviteter.

Senaste upptäckten i min balkonghistoria: Solen kommer tillbaka en stund vid åttatiden på kvällen.

Jag fångade den!

2011-06-26T09:28:00.000+02:00

Morgonte på balkongen.
Tid: 8.19. Soligt!

Premiär tidig söndag.
Jag kan nu dementera mitt påstående från igår.
Solen är kvar åtminstone till klockan nio.

Det är något medvetet över bilden längst upp. Jag vill visa min snygga retromugg och så har jag placerat en teburk bredvid. Den har jag fått av Tina i Nyköping. Vi brukade dricka te ihop - saknar! Nåja, kanske inte så mycket drycken som vännen i fråga...

Sen jag flyttade till Stockholm har mitt tedrickande nästan upphört, men så är det ju sommar också. Att åka till Nyköping för att hälsa på börjar dock bli akut.

Hemmet - i väntan på vad?

2011-06-25T22:52:00.008+02:00

Jag tycker om att gå ut på min balkong på kvällen och på natten! Då är ljuset så fint om det är bra väder, och det finns mycket i utsikten att betrakta. Jag har redan visat flera bilder utblickandes från balkongen...

Men hur ser det egentligen ut på dagen? Sitter jag aldrig på min stora balkong, nu när jag äntligen vågar mig ut på höjden här på Gärdet?

Funkishus i kvällssol.

Svaret: Såhär torftigt ser det ut! (Nedanför.) I mitt förra hem där jag tillbringade två somrar hade jag åtminstone gjort någorlunda hemtrevligt med flera blommor, men det har jag inte orkat här än. Där fanns en mjuk matta på betonggolvet och framför allt: Sol på dagen. Mitt nuvarande norrläge gör att solen försvinner vid åttatiden på morgonen.

Icke-lockande balkongliv.

Ovanstående är ändå ingen ursäkt för att inte försöka. Det kan säkert bli bättre om sommaren blir varmare.

Samma situation råder inne i lägenheten. Av gedigen flyttvana vet jag att det ursprungliga läget lätt permanentas! Nu har jag bott här i två månader, men är inte riktigt nöjd med hur det ser ut.

Jag vill inte bara möblera om; jag vill också sälja några möbler och ha nytt. Nåja - nygamla fynd förstås! Egentligen skulle jag ha annonserat ut möbler innan flytten, men det blev inte av... Så jag sover på min soffa, två stora speglar står fortfarande på golvet och väggarna används knappast optimalt. Minns att jag bor på 28 kvm!

Jag har planlöst satt upp ett par foton och en kalender där det råkade finnas hål i tapeten efter den förra innehavaren... Nä, det här duger inte, Jenny. Du måste ta ett nytt grepp om tillvaron!

Kalendern är fransk och heter "Gaëlle Boissonnard".
Man ska vara försiktig med copyright...
Jag är också förtjust i korten i samma serie.

Kalenderkvinnan miss Juni verkar förbryllad.
Ser ni att hon står och speglar sig och inte vet vilken hatt hon ska välja?
Hon har flera fina alternativ upphängda på ett strå, men verkar ha hamnat i ett slags mellanläge.
Jag gillar hattarna och färgerna, men nog måste hon besluta något snart! Och ge sommaren en chans.

Illusion och verklighet

2011-06-24T01:24:00.003+02:00

Kvällsvy från min balkong.

Jag citerar Woody Allen, än en gång:

"För mycket realism tar livet av en; man måste ha sina illusioner."

Är det inte så för alla? Man ska inte behöva ägna sig åt självbedrägeri för att överleva, men man måste ha sina drömmar. Och kanske behöver man inte granska varenda föreställning eller tanke om världen, om människor och relationer... i detalj.
Illusioner kan göra gott och ge hopp - men också luras - precis som man kan välja att tro på ett veckotidningshoroskop! (Som man glömt dagen efter...)

Man skapar sin egen verklighet efter bästa förmåga.

Bilden ovanför är ett exempel på det. Den är tagen klockan 20.15. i förrgår, men ljuset på himlen var inte sådär gult, utan det har mitt enkla fotoprogram fixat. Jag sökte en illusion av magisk sommarkväll och det fick jag.