Nu är den här, min nya blogg: Livet som jag känner det.
Har jag mist förståndet, genom att välja en så förutsägbar rubrik?
Nej, jag har inte mist förståndet. Bloggen är åtminstone inte ett tecken på det :-)
Jag tror att den kommer att hålla sig inom gränserna. Men jag är inte helt säker. Vem kan vara säker på någonting i livet?
Mitt mål är att vara mindre perfektionistisk, och mindre ängslig för vad andra ska tycka om mig. Jag ska sluta att betrakta varenda textfragment som en del av min meritförteckning. Däremot kan jag ärligt säga att detta varit min ambitionsnivå på JENNYS RUM. Varenda rad, varenda rubrik, varenda bild, varenda kommatecken - allting är genomkontrollerat. Omläst, redigerat, packeterat och presenterat in absurdum.
På det sättet kommer den här bloggen alltid att vara mitt eget mästerverk. Det betyder inte att allt är bra! Att det är intressant, viktigt eller roligt för alla som läser! Det betyder bara att det ligger ett otroligt jobb bakom, med en för sammanhanget (alltför?) hög lägstanivå.
Jag hoppas att skrivandet för den skull inte varit utan liv! Jag har försökt att ha min "personliga röst" och tycker för övrigt att jag är obehagligt genomskinlig. Man kan lätt se vad jag tycker/känner, inbillar jag mig. Det är bara att kolla på mina sista bilder nedanför... Men det var just detta jag inte skulle fixera mig vid!
Jag har haft med mig skrivlärarens/svensklärarens tänkande: Stryk meningen eller orden om du inte vet varför du har med dem i texten. Och om du inte vet vad du vill säga så behöver du inte säga det. Detta är inte särskilt bloggmässigt!! Det är inte en lättsam hållning, snarare löjligt seriös och lite hämmande. Jag skriver däremot "lätt", snabbt och - i mina egna ögon - lagom lättsamt... Nåja. Det där sista har väl varierat. Mycket av drypande vemod också! Men det är inte så konstigt när man själv präglas av sorg och dylikt - samtidigt som man vill underhålla både sig själv och andra. "Viss" ambivalens blir ofrånkomlig.
Det är uppenbart att jag hellre hade velat skriva i ett annat professionellt sammanhang, och att jag hellre vill skriva "texter" av typen krönikor och liknande. Men i början ville jag verkligen "blogga" i vanlig mening - skriva om vardagsliv och berätta om mina upplevelser. Med finess och kreativitet förstås ;-) Jag ville komma igång och öva upp skrivandet igen! Mission completed. Samtidigt var det ett bra sätt att kollektivt uppdatera människor jag känner.
Att bloggskriva kan vara roligt, fritt, egocentriskt och spännande som uttryck! Det tråkiga är antalet läsare på en liten privat blogg och därmed (?) bristen på respons. Ibland när jag befunnit mig i integritetens gränsland har jag raderat efteråt, men målet är också att börja skilja på texterna och mig själv, och stå ut när det blir pinsamt... Vi är inte samma sak; jag och det jag skriver. (Jaja, det där lät lite flummigt, något jag lärt mig i terapi!)
Jag har skrivit mer eller mindre bra. Bättre med tiden, tror jag. Några hundra inlägg har jag raderat. Vissa texter häpnar jag över: Så illa! Felaktig kommatering, konstig meningsbyggnad och fånigt poserande. I det avseendet är den här bloggen min Skrivarkurs.
Jag har visserligen gått på en Journalisthögskola, men det är något annat, som handlar om praktiskt yrkeskunnande - och om att komma in i en viss värld, "ett skrå", som knappt längre finns! (Snyft!) Där lär man sig att snickra ihop en text (i princip enligt ett visst mönster) och att göra allt runt omkring - vilket är största delen av jobbet - för att få ihop en text! Eller ett tv-/radioinslag.
Kreativiteten hamnar i värsta fall på undantag. En egen röst suddas ut... Lite klyscha, men om man är osäker från början kan man bli för anpassningsbar.
Nu ska jag i alla fall julblogga! Fri som fågeln. Fulblogga kanske? Om jag har ångrat mig imorgon (inte alls omöjligt) är det lite retligt. Om inte - så hoppas jag att vi ses!
PS. Framsteg att jag kuppat in några smileys i texten ovan... I övrigt förbehållet sms och mail, facebook och bloggkommentarer! :-)
